Inactivates blogg

jag chattade med en tjej häromdagen, fråga mig inte hur men vi kom in på att diskutera religion och vetenskap. Hon anser att religion inte kan förknippas med vetenskap alls och att alla som påstår de är dumma i huvudet. jag frågade henne varför och hon argumenterade för sin sak, men efter ett tag så började jag ifrågasätta hur hon visste att de som kallas vetenskap verkligen är vetenskap, hur hin kunde va så säker på att de stämde. Då blev hon sur och sa att ja va dum och ville inte prata mer med mig. efter att vi hade pratat så började jag tänka, och jag kom fram till att för några hundra år sedan så var nästan alla häromkring kristna, t.o.m staten var kristen eller rättare sagt, kyrkan VAR staten för de styrde allting, och alla de som ifrågasatte kyrkan blev idiotförklarade, hatade och diskriminerade och i vissa fall även avrättade. På den tiden så ansåg man att religion var en del av vetenskapen, man ansåg sig VETA att gud finns, de va i stort sätt inskrivet i lagboken. men allt eftersom de som ifrågasatte tron började bli allt fler och började få starkare och starkare talesmän och bevis för sin sak så tog vetenskapen över och allt fler började ifrågasätta guds existens, i dag så tror inte så många på gud men alla tror på vetenskapen, alla som ifrågasätter vetenskapen blir idiotförklarade, hatade och diskriminerade men inte avrättade, tack och lov. ser ni sammanhanget? tänk om allt fler hade börjat ifrågasätta vetenskapen, och att vi till slut kommer fram med bevis som tyder på att vi har fel. så vi kanske en dag kommer fram till att gud verkligen finns eller att vi lever i matrix eller någon annan skum förklaring som bevisar att allt de vi tror på idag inte stämmer alls, vad händer då? vi som vågat ifrågasätta allt drar lång näsa åt männen och kvinnorna i vit labbrock? tänk om allt bara är en tro? för är det inte så att allt vi tror på blir verklighet?

ifrågasätt allt!

asså ja har ett sånt "kamrat"-konto, och visst de e en skum sida men ja har träffat rätt många intressanta folk där, men ja fattar inte alla dessa jävla kukhuven som lägger ut pengar på att köpa live o så skriver dom typ "några kåwta brudaaar? :*"... helt ärligt? har de någonsin fungerat? och egentligen, om de nu skulle fungera, va e de för förhållande man förväntar sig att få ut av de? samma som dom som köper fina bilar för att "impa på tjejerna" va e de om? asså nog för att de fungerar 1 gång av 10 000 men va e de för ytliga förhållande dom letar efter? om man ska bli ihop med någon så kan man väll bli de med någon som tycker om en för den man är och inte för vilken bil man kör? nä tydligen är de inte så de fungerar nu för tiden... kanske därför man e singel... o sen till råga på allt så ska man i efterhand sitta o lysna på alla idioter som e lessna för att deras ytliga partners lämnat dom för någon med snyggare bil eller större pattar.... ja hatar folk...

ja har tänkt lite på vad vi är för något, skumt, ja vet. Men ja tänkte såhär: tänk om alla planeter är som elektroner som snurrar runt neutroner, att neutronen är solen. Vad är vi då för något? jo, tänk om vi är som en sjukdom, att jorden är en sjuk elektron och när vi skickar ut våra raketer i rymden mot andra planeter så är de vi som försöker sprida sjukdomen vidare? för hur bra tycker ni vi tar hand om vår planet just nu? hur bra mår jorden av att vi människor förstör den?allt vi försöker göra är att ta hand om planeten tillräckligt bra för att vi ska kunna få tillräckligt med tid för att komma till andra planeter och fortsätta att sprida oss, vårt ända mål här i livet är att fortsätta sprida vår sort och vårt mål är som en elakartad cancer att förstöra de planeter vi kommer till. tänk om i våra celler händer samma sak som de händer i vårt universum? tänk om vi är en del av någon större varelse eller varför inte en sten i ett annat universum. så när någon drabbas av, säg cancer, så är de en form av varelse som bor i den människan och som har lyckats klara av att ta sig från en cell till en annan. hur många vill inte åka till rymden? kan då inte de va en drift som finns i oss att det är i vår natur att sprida vårt sätt att förstöra till andra frifullare planeter.

Kan du leva med att vara en sjukdom?

ja vet inte om det är normalt att en 18:åring som jag sitter hemma på fredakväll för att jag måste gå o lägga mig tidigt för att sen stiga upp klockan fem och iväg o jobba till klockan är fyra komma hem och va jättetrött och sen kanske sitta lite vid datorn, somna sen iväg vi 9:tiden på söndagen för att jobba igen till kl fyra och när det blir måndag, ja då är de iväg till praktiken kl halv åtta till fyra varje dag i en vecka o så går de dag ut och dag in. nu kanske du tänker; "skit i att jobba då om de nu e så jävla svårt för dig" men hur ska ja då kunna betala räkningarna? hur ska ja då kunna ha bilen kvar? o sen går jag o sparar pengar som jag ska roa mig för men eftersom ja jobbar alltid så har jag inte tid att spendera dem så jag går o jobbar i onödan egentligen? ja önskar att livet hade varit lite lättare ibland, men då e de väll för lätt antar jag...

"bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig älskat alls" ja tycker att de kan diskuteras... när man inte har älskat någon så vet man inte hur de känns, därför går man o fantiserar om hur de är o hur de kan kännas och man fattar lixom aldrig dom där filmerna och låtarna som handlar om kärlek... men när man har älskat och när man har förlorat då förstår man vad de är folk menar, då har man något att längta efter och något att sakna, e de så jävla mycke bättre? när man har varit kär så förstår man den känslan som alla nyförälskade känner när dom ser på varandra och man minns hur man själv hade de och det blir ett skumt sug i magen och en hård klump som man bara vill bli av med. när man sen hör på en glad kärlekslåt om någon som är lyckligt gift med den allra vackraste och trevligaste tjejen som man någonsin har träffat så känner man sig ensam, som om man är den ända som inte har en att hålla om. när man sen ser en film där kärleken tar slut mellan två personer så blir man lessen därför att man mins hur man själv hade de efter att kärleken tagit slut. vad man än gör blir en plåga som jagar en tills man lyckas skaffa sig en ny person att hålla kär... men om man inte gör de då? vad händer om man inte lyckas få tillbaka den där känslan man hade förr? vad gör man när man inte kan hitta någon?...

"bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls"... BULLSHIT!

ja fattar inte hur vissa människor i ett förhållande kan vara tillsammans och den ena är otrogen, hur klarar man av att vara de? vad är de som driver en till att vara otrogen?... ja fattar inte... ja fattar ännu mindre hur en person som är i ett förhållande där den ena har varit otrogen och den andra fortfarande vill vara tillsammans med sin otrogne partner? va fan e de? om någon hade varit otrogen mot mig med ett helt samlag så hade jag skickat personen åt helvete, visst en kyss går att förlåta men fan inte ett helt samlag... jag hade bara sett det framför mig hela tiden. om man säger att jag och min partner hade haft sex och jag vet att hon har varit otrogen då hade jag bara sett de framför mig hela tiden, de hade inte funkat... de hade inte blivit någon tillit för personen... ja fattar inte...

egentligen så kan ingen ändra på det som jag tycker. folk kan försöka och dom kan ifrågasätta men i slutändan behöver jag ju inte ha något argument för vad jag tycker om saker o ting. "varför tycker du så?" för att jag tycker de, varför ska jag försvara det jag står för? så länge jag inte har för avsikt att få någon annan att hålla med mig så kvittar de väll om jag inte alls kan komma på någon bra anledning till att tycka... att... gul är en fin färg, som exempel, varför ska jag behöva känna mig dum när någon argumenterar emot mig o säger att gult är fult och jag inte kan argumentera emot dom? nä ja skiter i vad folk tycker o jag skiter i om jag verkar korkad för att jag inte kan komma på anledningarna som stärker det jag står för. det är ju ändå min uppfattning om livet och allt som finns i det o då borde jag väll få ha de som jag vill. ja tänker inte försöka ändra på det du tycker om bara du kan låta mig tycka vad jag vill!

jag förstår inte riktigt varför folk envisas med att ha fördummar mot invandrare. Jag har två jättebra vänner som är invandrare, en av dom är min närmaste vän, och dom fungerar inte på något konstigt sätt... ja ser ingen skillnad på dom och på mina "svenska" vänner... för vem är egentligen svensk? är inte de så att alla som bor i sverige är svenskar? varför måste vi skilja på folk som har anknytningar till ett annat land? varför måste folk som är svarta, bruna, gula, muslimer, hinduer eller buddister vara så mycket annorlunda från dom som är "svenskar"?..... svaret är inget... där e ingen skillnad på mig eller dig eller någon annan för den delen, samtidigt som alla är olika så har vi alla samma rättigheter som människor. VI ÄR EN RAS. människor, inget annat.

att sörja över något är aldrig speciellt kul, men jag har upptäckt att folk jämför olika sorger med varandra, som om de var något man faktiskt kan mäta, vem vet egentligen hur mycke någon sörjer en viss grej? att man sörjer sin bortgångna mamma är inte lika allvarligt som att sörja över en bortgången katt, visst de låter kanske logiskt, men för någon som aldrig har upplevt en hemsk händelse som att ens mamma har gått bort eller liknande dom vet ju inte hur de känns, vilken smärta det innebär. de irriterar mig fruktansvärt när någon säger till en person att sluta sörja över "en sån struntsak", ja menar för en person som aldrig upplevt något hemskt så är ju att förlora en katt de allra värsta som har hänt och därför borde personen få lov att vara ledsen. varför ska man inte vara ledsen? de är ju inte förrän man upplever en hemsk sak som kan sätta allt annat i relation till det och kanske tycka att förlora den där katten kanske inte va så hemskt iaf.... varför måste vi alltid jämföra oss med varandra? varför kan inte jag få vara ledsen över just de som plågar mig? varför ska jag ha skuldkänslor för att vara ledsen över vad någon annan som sätter händelsen i relation till sina erfarenheter tycker är strunt? det är väll såhär som "I-lands problem" skapas, att vi känner oss missnöjda med att någon har kopierat ett papper fel i skolan, medans ett barn i afrika är missnöjd för att hon/han inte får gå i skolan, minskar väll inte de faktum att jag fortfarande tycker de är jobbigt när pappret blir fel? eller vadå, är jag en dålig människa för att jag bryr mig i första hand om mig själv? de kallas individualism har jag för mig....

chey... vem fan skriver så? va e de för jävla piss? chey... chey, kommigen hur svårt e de o skriva "tjej"? jag irriterar mig något sjukt på folk som använder sig av den stavningen, de e så jävla dumt.... usch! alla som skriver så borde dö en slö och plågsam död och sen väckas till liv igen o sen genomgå alltihop en gång till...