om man sörjer

att sörja över något är aldrig speciellt kul, men jag har upptäckt att folk jämför olika sorger med varandra, som om de var något man faktiskt kan mäta, vem vet egentligen hur mycke någon sörjer en viss grej? att man sörjer sin bortgångna mamma är inte lika allvarligt som att sörja över en bortgången katt, visst de låter kanske logiskt, men för någon som aldrig har upplevt en hemsk händelse som att ens mamma har gått bort eller liknande dom vet ju inte hur de känns, vilken smärta det innebär. de irriterar mig fruktansvärt när någon säger till en person att sluta sörja över "en sån struntsak", ja menar för en person som aldrig upplevt något hemskt så är ju att förlora en katt de allra värsta som har hänt och därför borde personen få lov att vara ledsen. varför ska man inte vara ledsen? de är ju inte förrän man upplever en hemsk sak som kan sätta allt annat i relation till det och kanske tycka att förlora den där katten kanske inte va så hemskt iaf.... varför måste vi alltid jämföra oss med varandra? varför kan inte jag få vara ledsen över just de som plågar mig? varför ska jag ha skuldkänslor för att vara ledsen över vad någon annan som sätter händelsen i relation till sina erfarenheter tycker är strunt? det är väll såhär som "I-lands problem" skapas, att vi känner oss missnöjda med att någon har kopierat ett papper fel i skolan, medans ett barn i afrika är missnöjd för att hon/han inte får gå i skolan, minskar väll inte de faktum att jag fortfarande tycker de är jobbigt när pappret blir fel? eller vadå, är jag en dålig människa för att jag bryr mig i första hand om mig själv? de kallas individualism har jag för mig....