Hjelpis blogg

Och jag famlar efter svar. Skriker och viskar. Ber och ger order, om att få svar. Ge mig svar, fler svar. Ett räcker inte, kommer jag kunna ta till mig svaren? Eller kommer jag bryta ihop? Jag vill bara må bra, vill bara gå vidare helt. Till hundra procent. För nu börjar vår kärlek bli en aning förtärande, det kommer skada. Undrar hur vi lagar skadan.

Problemen bara tränger sig på. Infekterar allt. Klarar vi det?

Tvekar.

Ångest. Fött av ånger. Död är fött ur livet. Avundsjukan är fött ur kärleken.


Så många tankar. Så många känslor. Så himla många tysta och läskiga sekunder. Jag står inte längre, jag ligger ner. Beredd på sparkar. Försöker, försöker men tycks aldrig bli bra.

Jag vill inte mer. Vill inte bara stå där passiv och se på. Vill hjälpa alla, rädda alla idioter där ute. Men jag kan inte hjälpa någon. Inte en jävel. Inte ens mig själv. Inte ens vänner eller pojken. Det känns som att jag borde kunna, för alla säger att jag är logisk, smart, mogen o.s.v på vissa sätt. Men jag vet inte. Känns som att jag har orden men som att jag saknar tungan. Och ni med. Vafan, skrik! Skrik till mig! Låt mig hjälpa, låt mig bara vet varför och hur och när och låt mig snälla, snälla rädda hela världen.


Jag vill ta världen på axlarna. Jag försöker men tycks aldrig kunna.

Through the hall, against them all.

Jag vill bara bli frisk.

Jag fick svar och jag har nog inte varit så chockad på länge.


Och jag dog igen.

Det är kaos, kaos, kaos och lite galenskap.
Det är vackert och det är fult.
Jag är så fövirrad men ändå vet jag allt.

Det är livet och det är döden.

Respons, respons, respons.

Någon sådan får jag inte, inte från någon. Det skadar men det är lugnt, för det visar att jag åtminstone lever.

Och varför leva? Ingen aning.

Jag vet inte hur jag ska göra längre och du, ja du.. du förstår inte. Fick inte tala om det jag ville och det gör mig frustrerad. Känns som att det inte blev klart men det tror ju du.


Och jag vet inte vad jag ska göra med denna ångest och dödslängtan.