Frieds blogg

Han är fan det ultimata.

Han bor nära.
Han är från norrland.
Han klär sig sådär jävla ultra snyggt.
Han är söt.
Han är äldre.
Han är längre än mig.


Utan att inse det har jag sett min drömkille varje dag i en månad.

Jag älskar att hon är glad.
För när hon är glad är jag glad.
Och när hon är lycklig är jag lycklig.
Nästan i alla fall.

Hon är värd det bästa
för hon står ut med mig.
Skulle jag kunna ge henne
en stjärna skulle hon få det.
En sån tjej är värd guld.

Ändå kan jag inte skaka
av mig avundsjukan.
Den tjejen får nästan allt.
Varenda kille slänger ett
förälskat öga på henne någon gång.
Det är inte hennes fel.
Jag tänker inte beskylla henne för något.

Men visst vore det kul om de
såg att det står någon bakom henne?
En annan tjej i hennes skugga?
Det är jag.

Hej.

Du och din förbannade jävla ursäkt.
Jag har faktiskt tröttnat något jävulskt på att höra samma jävla historia varje morgon om hur dålig din uppväxt var.
Men ärlig talat, GÅ VIDARE. Det är inte så jävla synd om dig längre när det var snart 10 år sedan.
Du kan inte skylla på det varje gång du gör något fel eller du har haft en dålig dag.
Är du så jävla rädd för att erkänna att det var faktiskt ditt fel?

Jag har inte haft en dålig uppväxt, min uppväxt har varit nästintill exemplarisk så vet du vad jag skyller på? Ingenting, är det mitt fel så är det mitt fel. Jag lever med det.

Så snälla, jag ber dig, för att inte våran vänskap ska falla isär, sluta tjata om din jävla uppväxt 24/7.
Jag har tröttnat på dig nu, du är en bra vän men inte tillräckligt bra för att fatta att jag inte tänker lyssna mer.

Go away.

Funderar på om jag ska resa mig upp ur sängen och klä på mig.
Men varför? Vad har jag för anledningar till att gå upp.
Är det för att ta hand om andra människor? Är det för att jag ska göra något vettigt med mitt liv?
Eller ska jag ligga kvar för att jag är ledig och gör precis exakt vad jag vill?
Jag har ingen att ta hand om, jag har inget vettigt att göra med mitt liv.
Är jag en livsnjutare eller är det så att jag bara inte bryr mig tillräckligt mycket om om jag vill leva eller dö?

Det fanns en tid då det var väldigt lätt att gå upp, det fanns en tid då jag visste att någon väntade på mig.
Nu gör det inte det. Klart det finns människor som bryr sig fortfarande, men inte på samma sätt.
Inte som då.
Jag har legat i sängen så många gånger och undrat om det någonsin kommer bli så igen, att någon väntar på mig när jag vaknar, att det finns någon som vill lyssna på allt jag har att säga fast jag redan sagt det hundra gånger.
Jag längtar efter att det ska bli så igen, men jag vet att jag måste göra något då.
Ingen ny person får kontakt med mig när jag blir liggandes här hela dagarna.
Fast just nu känns det inte särskilt ljust ändå.

Så ligger jag kvar.

Insåg precis hur mycket klockan är.
Jag borde inte sitta här och skriva vid denna tiden, jag borde ligga i en djup sömn och drömma något vackert om kärlek.
Nu går ju inte det eftersom det är lika tomt på kärleksfronten som i en tvångscell.

Jag färgade mitt hår igår (eftersom klockan är mycket som sagt) och det blev fint, tror jag. Jag har ju inte sett det i dagsljus än.
Det är ungefär nu som jag borde kunna skriva en riktigt fin text, jag är som bäst på det när jag är trött eller har huvudvärk.
Men nu får jag ju inte huvudvärk om jag är pigg så ja, det går ju runt.
Min tunga läker bra, jag har bra läkekött men något annat måste vara fel, ja, besides hostan, för jag får blåmärken extremt lätt. Det räcker faktiskt med att jag kryper några meter så har jag knän som är helt täckta av blåmärken sen.
Fast det ville ni förstås inte veta, right?

Skriva om något vackert var det ja... vackert, vackert, vackert....hum...
Eller så kan jag ju alltid dra av mig kläderna och krypa till sängs fast nej, då kommer jag väl sova för länge och bli på någotvis för pigg i morgon. Och det får vi ju verkligen inte riskera!

Nu går det runt gamla svenska klassiker på min spotify, jag har kommit in i en period då jag bara lyssnar på svensk musik som handlar om... ingenting.
Varför slutade jag lyssna på death metal med en härlig, hårig och kolossalt svettig sångare i? Ja du, det är liksom inte min grej just nu. Fast... ändå, det vore nog rätt gott att börja med det igen, kanske ska klicka igång den playlisten ändå.

Nu har jag skrivit oerhört meningslöst långt här nu, för första gången på ytterst länge. Mysigt. Hirrå.

Jag försöker nu få ihop några ord,
det kommer att handla om allt mellan himmel och jord.
Men det är lika bra, så jag får ur mig allt jag tänker,
att jag är kär i dig är något jag misstänker.
Det kommer ta riktigt lång tid,
men det börjar jag bli van vid.
Jag brukar alltid misstänka allting fel,
jag tror att så fort jag kommer nära dig blir jag hel.
Ofta är det inte sant,
då står jag där med svettig överläpp som en fjant.
Grejen är att jag alltid för mycket hoppas,
sen inser jag att detta måste stoppas.
Och nu vet jag att jag gör det igen,
jag vet att du bara ser mig som en vän.
Men hoppet lever ju vidare,
och i smyg kommer du vara min personliga glädjespridare.