Tvivlan om småsaker.

Funderar på om jag ska resa mig upp ur sängen och klä på mig.
Men varför? Vad har jag för anledningar till att gå upp.
Är det för att ta hand om andra människor? Är det för att jag ska göra något vettigt med mitt liv?
Eller ska jag ligga kvar för att jag är ledig och gör precis exakt vad jag vill?
Jag har ingen att ta hand om, jag har inget vettigt att göra med mitt liv.
Är jag en livsnjutare eller är det så att jag bara inte bryr mig tillräckligt mycket om om jag vill leva eller dö?

Det fanns en tid då det var väldigt lätt att gå upp, det fanns en tid då jag visste att någon väntade på mig.
Nu gör det inte det. Klart det finns människor som bryr sig fortfarande, men inte på samma sätt.
Inte som då.
Jag har legat i sängen så många gånger och undrat om det någonsin kommer bli så igen, att någon väntar på mig när jag vaknar, att det finns någon som vill lyssna på allt jag har att säga fast jag redan sagt det hundra gånger.
Jag längtar efter att det ska bli så igen, men jag vet att jag måste göra något då.
Ingen ny person får kontakt med mig när jag blir liggandes här hela dagarna.
Fast just nu känns det inte särskilt ljust ändå.

Så ligger jag kvar.