Anniz98s blogg

nu var man i svackan igen.. jag har fan ångest då o då o jag vet inte om jag orkar mer.. varje dag går långsamt och då jag får ångest, vill jag bara dö. ibland är det liksom okej, och jag gör mitt bästa för att hålla mig vid liv. men fan jag orkar snart inte... humörsvängningarna är nästan för mycket och jag önskar att jag kunde springa iväg från dem, springa iväg från mig själv.

jahapp.. jag o E har gjort slut.. det funkade inte.. men när jag skriver med honom så känns det så jobbigt... jag saknar honom ofantligt mycket men jag kan inte fortsätta.. min familj hatar det.. alla hatar det.. förutom ett fåtal vänner o E är för klinging.. jag är inte redo för ett förhållande..

ja, så jag är inte ledsen längre. men jag är mer.. nyfiken.. jag vill liksom veta hur det känns att dö. jag känner att det är en grej jag vill testa för att jag är så nyfiken på det.. men jag är inte ledsen längre. så.. jag borde inte göra det om jag inte e ledsen.. right? jag mår ju inte känslomässigt dåligt, så jag borde vara okej? även om det kliar i händerna då jag ser min medicin och hur jag känner hur tiden stannar för en sekund då jag ser bilar på gatan. jag.. kan nog vara.. lite självmordsbenägen.. men.. varför just nu? jag har ju så mycket att leva för? jag ska vänta på E. jag lovade honom att stanna vid liv, mina vänner har gjort allt för att hålla mig borta från dom tänkarna.. men.. jag kan bara inte sluta.. det bara.. tar över.. jag kan inte hjälpa det.. om jag börjar skada mig själv är det nog bättre, för då tänker jag inte på att ta livet av mig. jag vill skada mig själv så mycket. igen.. jag har gjort det en gång. det var länge sen.. men.. jag känner att om jag kan göra det till en vana så kanske det är bättre än att faktiskt dö.. dom borde bli nöjda då..

omg jag skiter såå i vad mina föräldrar säger.. jag är kär i E.. men mina föräldrar säger att jag ALDRIG kommer träffa han.. förrän om typ två år.. jo du, jag kan vänta på han. han är värt det, helt klart, jag menar. visst.. han bor skit långt bort, men varje gång vi Skypar så känns det som att all min oro bara försvinner och jag känner bara att allt kommer bli okej, att vi kommer fixa det och att vi älskar varandra nog mycket för att en dag kunna träffa varandra,

ja nu har det hänt saker.. jag o L har avbrutit träffen, jag försökte ta en överdos igår. jag stirrade på flaskan och tänkte, "fan vad skönt det skulle va o bara slippa allt" men jag ger inte upp utan att be om hjälp först. min kill kompis spammade mig, han hjälpte mig och fick mig att haja till och gråta ut istället för att ta livet av mig. under mitt dåliga mående så frågade L hur jag mådde, och jag sa inte bra du vill nog inte se en ledsen Anniz, han sa bara ok och gick iväg.. WTF? om det hade hänt irl och han var den ända jag hade kunnat prata med, då hade han ju inte varit till så mycket hjälp alls.. jag bröt kontakten med honom och hoppades att han hittar en annan brud att vara med, jag insåg att han inte är bra. och nån dag senare så blev jag och min kill kompis som räddade mig (låt oss kalla honom för E) lite kär i mig, jag gillar honom lite också, men.. problemet är att han bor i texas.. och mina föräldrar flippade ur då jag dejtade en kille i USA, DOM ÄR ÖVERBESKYDDANDE SOM FAN. även om jag är 18.. så jag sa det rakt ut på kik till E att om han verkligen gillar mig, så flytta till Sverige. annars... går det inte, han har inte sett det än och jag är nervös... vi får se hur det går.. om han verkligen åker från texas och hyr en lägenhet o skaffar jobb för att vara med mig. då jävlar. det skulle vara en keeper! men.. vem vill vara göra sånt för en tjej som ville dö ett tag sedan? jag har inte så höga förhoppningar.. alls..

fan vad drygt... jag orkar inte med att gå ut o fota... vad fan är det för kul att göra? jag vill inte vara här.. jag vill bara träffa L och veta om jag har känslor för honom.. och med det menar jag att jag vill träffa honom o veta om man får den där "blixten" när jag ser honom.. jag har skypat med honom, och nog tycker jag om honom, men irl? vi har till och med gjort ett fånigt löfte att vi ska kyssas då han ser mig. undrar om jag känner något då.. det är det ända jag kan tänka på.. skolan, jag sköter det jag ska göra, men han tar upp mina tankar

omg L o jag hade vårt första bråk igår!! vi bråkade om att jag tyckte att han typ dissade mig hela tiden då vi skriver på kik och jag ser att han läser dem, men fan han svarar ALDRIG. han sa att han hade problem med att prata med folk ibland men då bestämde jag att vara helt ärlig och säga att jag kände mig dissad och en aningens sårad, han förstod då och han ändrade på sig. jag vill inte att bara HAN ska ändra sig efter mig, visst är det bra om han lär sig att han gjort fel men.. tänk om jag gjort fel då? ska han bara komma på ett sätt att skita i problemet för att han är för snäll? come on! ett förhållande funkar inte så.. båda ska ju ta sitt initiativ ju :/ jag förstår honom mer och mer ju mer då han öppnar sig för mig och jag vet hur jag ska bemöta honom, jag är glad att han och min bästis finns där för mig, samt min familj. men ibland får jag bara dom där jävla tankarna att bara ta slut på livet. borde jag snacka med nån om det? har redan gjort det och inte har det hjälp.. kanske kan dom nya människorna i mitt liv få mig att inte önska att blodet rann från min strupe efter att jag skurit mig och jag äntligen får träffa döden i vitögat.

jag har knappt hunnit att göra något och jag är redan less att vara här. tänk att jag ska ha nå jävla "skolkväll" då alla ska umgås och ha skoj.. du måste skämta me mig right? jag SKA SPENDERA MER TID PÅ SKOLAN, EN HEL JÄVLA FUCKING DAG, visst får jag kompledigt imorrn men fan jag tänker då inte leka lekar och göra nå fjantiga saker som lärarna ordnat för att få folk att komma närmare varandra, vafan den här dagen är ett rent helvete... mina vänner får jag dras med och det är okej men jag vill bara snacka med mina online vänner och L. ingen annan.... JUST END MY SUFFERING PLEASE.

min klass är fan dum... allt är skit och det som verkligen spelar roll i mitt liv får jag sällan.. L ska till TURKIET. SERIOUSLY. jag måste vänta ännu längre på att få träffa han.. 2 veckor... urgh.. och min familj som finns där för mig kommer måste jag vänta genom helvetets institut som folk kallar för skola att sluta..

fan jag hatar min röst.. jag går i media och jag hatar att få se mig själv på videos o bilder.. min röst är ju fan hemsk och jag önskar nästan att jag var stum för då skulle jag ha en anledning att slippa höras. jag vill bara gömma mig för att alla andra är ju fan inte kloka på skolan. eller är det jag som inte är klok? jag kanske håller på att komma in i en depression igen... fuck my life azzå.. jag älskar dock den här bloggen.. det här är den enda platsen jag kan verkligen få ut vad jag känner. jag kan ju inte direkt gå fram till några av mina vänner o säga "tjena jag tror jag håller på att bli deprimerad!" vad van?! 0.o visst gömmer jag mig lite på lektionerna och skiter ibland i att lyssna, när nåt har hänt så drar jag bara o går iväg in till toaletterna o chattar med några av mina online polare. dom är ju alltid där för mig, men jag bryr mig inte om jag är ensam. att vara ensam är jag van vid, jag har varit det ofta förut, och jag gillar det. ingen kan komma med idiotiska kommentarer, ingen kan såra mig, ingen kan slå mig, ingen kommer i vägen, bara jag och det lugnet jag får med att få vara själv. det finns vissa folk jag accepterar in i mitt liv, särkilt just nu så vill jag DEFINITIVT vara själv på skolan, för bruden som jag var kär i vill nu vara min vän.. jag sa okej, och det var ju typ fan inte ett bra val.. jag önskar jag inte hade några känslor för henne för hon är ju fan inte så bra för mig alls... #2heartbreaks
jag vill bara dra till umeå o va med L.. men.. det kommer ju inte att hända..