Anniz98s blogg

han kom tillbaka :O J sa att han ville försöka igen, jag tog tillbaka honom men det lustiga var att under tiden han skrev så till mig så hade en annan random kille skrivit till mig o flörtat mig, 3 timmar senare erkände han att han älskade mig o jag ba WHAAAAAT JAG HAR ALDRIG TRÄFFAT DIG -_- men han fortsatte bara, då påpekade jag att han hade konkurrens o han sprang iväg XD så det var upp och ner igår. jävlar anåda

jag vill ha bra självförtroende, jag vill känna mig vacker utan smink och känna mig bekväm i mitt eget skin, men det känns som att jag möts av en vägg som bara stoppar mig. och den väggen är en ren förbannelse... jag förlorar chanser att träffa folk då osäkra människor som oroar sig för mycket inte är så tilltalade, jag känner att jag inte vill röra någon fysiskt då all fysisk kontakt får mig att känna mig rädd. det känns som att jag kommer bli slagen eller bara rent av att jag blir rädd utav det, jag vill inte mer än annat att få kunna bryta igenom väggen o känna mig fri. jag vill veta att jag är bra och så. får jag vet att jag har vänner av en anledning. dom skulle inte umgås med mig om jag var en skitstövel. så logiskt sätt vet jag att jag inte är så dålig? men mina känslor är ett virrvarr och jag sjunker ner mycket på sistone. jag vill känna mig glad o sprallig. jag brukade vara sån förut. jag är sån egentligen. men efter mitt senast seriösa förhållande då jag för första gången gett mitt allt, o blev dumpad så blev jag trasig. jag fick tillitsproblem och skeptisk att någon kan älska mig fullt ut. jag kan bara inte få det i huvudet. konstigt va? jag vet att många kommer säga "kärleken kommer" "du överreagerar" men jag vet inte själv, vad jag ska tro, oavsett vad nån säger så kan inga komplimanger komma in i hjärnan, varken från mina vänner eller min familj, den går in i det ena örat o ut genom det andra..

han ville inte försöka längre, det gick ingen bra. men man får gå vidare han ville inte ha mig och så vad det med det.

så det visade sig att vi ska försöka, han gillar mig verkligen och jag gillar han. idag blir det första gången jag kommer träffa honom och jag är lite nervös...

så jag har alltså träffat en trevlig kille som vi kan kalla för J, jag gillar han mycket men problemet är att han har KATT! jag är super allergisk mot pälsdjur. vi gillar varandra men det som är problemet är att ett husdjur är som en familjemedlem. särskilt för J för han är en stor djurvän... han sa att han har haft detta på hjärtat länge så jag sa om det var ens värt att försöka. för jag har aldrig ens träffat. hans svar var "jag måste få tänka ett tag"
det är varken ett nej eller ja. men jag känner att jag har varit otillräcklig många gånger förut och jag känner att ge upp en älskad katt för en partner du aldrig träffat, är bara något som kan hända i mina vildaste drömmar, jag tänker inte tvinga honom. aldrig i livet att det händer! om han inte kan ge bort dem så kommer jag acceptera det, jag menar.. han känner mig inte så bra ändå så jag ska inte ha för höga förhoppningar

intressant då man vill lära känna nya människor o komma ut mer, typ inte bara sitta i sitt rum o hänga läpp.. men när man väl försöker skaffa några polare så ser dom ett könsorgan och inte en människa ?

ok så mitt första transexuella förhållande gick ju inte alls bra.. jag blev dumpad o en dag efter det postar mitt ex bilder på ?sann kärlek? och hur vackert o underbart det är. Och jag var den som var taskig? ? visst jag var en bitch o jag sa det till honom innan vi började dejta, jag har grova problem med självhat o igår eskalerade det så mycket att jag bara ville ta livet av mig för att jag hatade varenda cell jag bestod av, jag är svår att leva med men endå har jag folk som bryr sig om mig. hur vet jag inte. men på nåt sätt händer det, jag umgicks med fel sorts folk o dom ville bara göra mig till åtlöje och ändrade mig, jag blev dumpad för att jag tillät migsjälv att bli en person jag inte var. ni som läser detta. kom ihåg att vara er själv för ni kan förlora dem som älskar er för att ni förlorat den ni var. jag lärde mig detta den hårda vägen. jag fick senare mens. efter det gick jag på min PTSD utredning som är förjävligt jobbig att utföra, sen så hamnade jag o syrran i ett bråk o hon FUCKING SLOG mig ? kan min vecka bli ännu värre?!

man kan alltid undra vad som räknas som klokt? är det dom som är intellektuella som är kloka? eller filosoferna som tänker på livet? för hur intellektuell man må vara så kanske man saknar dom filosofiska tankebanorna, eller så är man en filosof men är inte så street smart. vem är klok? vad definierar klok? men vi kan vara klok på andra sätt också.
i slutändan tror jag nog att alla är kloka på sitt eget sätt.

nu har det gått två veckor sen jag upptäckte vad jag vill ha, jag hade en period som bisexuell men med tiden så dog det bara ut, först var jag förvirrad och trodde att det var nå form av "period" men desto längre tid det tog så förstod jag att det inte var så. jag pratade med andra som var gay o dom sa att det var fullt möjligt att byta sin läggning såhär som jag gjorde, jag är fortfarande ovan men jag känner mig mer som migsjälv.

okej så mycket har hänt den senaste tiden, jag har dejtat en kille, låt oss kalla han för S. han var knarkare förut men den vibben av bad boy gjorde mig lite intresserad. han umgicks med olika människor men dom flesta var bad news, S var inte så bra för den delen då jag var stört kär i han men han dumpade mig för att han trodde att "han skulle vara i vägen" jovisst, det är en klassist ursäkt för att dölja det riktiga problemet bara för att få mig att må en smula bättre så jag pressade han på information och fick reda på att han egentligen ville börja ta drogen o festa igen och att det var viktigare än vad jag var (jag gillar inte alcohol och knark är ett stort nej tack).. jag blev ledsen så klart, men vi tänkte att vi kunde vara vänner. men det gick inte så bra då jag faktiskt insåg vilket dick move det var att göra slut på sms.. så jag sa det till han och då började han vara super taskig, han sa att jag kan få ett epilepsi anfall o då o dö för han bryr sig inte längre. jahapp.. så gick det med han då.. sen träffade jag en annan kille, han kan vi kalla för F. han var bra från början tills jag upptäckte hans sjuka svartsjuka... han ville konstant veta vem jag umgicks med, om det var killar så ville han veta vilka det var. jag förstod mig inte på det eftersom jag är bisexuell så om jag nu ens hade tänkt vara otrogen så hade jag lika gärna kunnat strulat med en brud... F var en nörd och klängig som satan, han var en riktig mjukis o jag tyckte om den vändningen. dock så blev det så att han fick reda på en av mina vänner som jag brukar ha en snuskig humor med och han trodde att jag flörtade med han, jag brukar misstolka saker med han och han gör samma sak med mig som typ att se en lyckstolpe o tycka att det ser ut som en penis, F tyckte det var snusk snack men jag sa att det var bara på skoj.. jag kunde skämta med min kompis om att slicka en klubba men det var bara så vårat sätt var med varandra, vi tog aldrig ett steg mer o gick aldrig över gränsen för jag har rätt att skämta om att vissa skyltar ser helt konstiga ut med mina vänner och även slicka en klubba o retas med min kompis. jag flörtade aldrig med honom, jag var aldrig intresserad ens. plus så bor han i america så jag kan inte ens träffa han... men enligt F så tyckte han att det var ett stort fel och ur hans synvinkel kan jag anta att han har rätt för han var sjuk i huvudet, han försökte manipulera mig att tycka som honom om många punkter och även bryta kontakten med många av mina vänner, jag fick till slut nog och gjorde slut. han bad om att vara vänner och jag gick med på det men det som hände efteråt var något jag aldrig kunnat ana.. han skar sig själv bara för att "testa hur det känns" för han såg mina ärr. och då skickade han bilder på dem och jag sa att det var skit najs, jag sa direkt att det var idiotiskt att göra det för han vet inte vad han lägger sig själv in på, plus blev jag grymt triggad av det så jag skrev det också. men det stoppade honom inte att prata om det. han sa att han saknade mig. efter många om och men så blev vi ihop igen och han slutade med sina dåliga vanor, men hans beteende mot mig var värre än någonsin. tillslut sa han att han ville dumpa mig och sa en massa konstiga anledningar till varför han ville göra det.. som att han inte var brunögd (jag är knäsvag för brunögda) han sa att han själv var oattraktiv men jag kontrade med att säga att det är personligheten som räknas, men han sa att utseendet räknas mycket för han föredrar brunetter och ser inte mig som attraktiv och han sa att han aldrig älskat mig, det fick mig att fråga om han ens visste vad kärlek var.. han blev osäker och då frågade jag honom basic frågor som typ "blir du varm inombords då du tänker på mig" "känner du dig glad då är med mig" "blir du nervös ibland du jag är i närheten" han sa ja till alla frågor.. det visade sig att han VAR kär i mig men han trodde inte han var det för det var inte lika intesivt som han förra kärlek, jag fick då förklara för honom att man kan ha olika känslor för olika personer, det innefattar även kärlek. då man kan ha en mer lustfylld kärlek för någon, en mer blyg kärlek, en som är helt fucked up men man kan inte skiljas åt, han blev helt mållös o bad om ursäkt men helt ärligt hade jag fått nog, S ville knarka o festa istället för att vara med mig, och nu kommer F o säger att jag e ful o gör slut. jag sa att jag inte pallar nå mer, han bad om att vara vänner men jag sa nej. han bönföll genom alla sociala medier som vi hade kontakt genom. jag skrev till honom efter ett tag för att få ett slut och det första han gjorde var att skicka en bild på en kniv. vad i helvete!? så då sa jag det till min mamma o hon kontaktade hans morsa som åkte direkt till han för att stoppa honom, efter det har jag inte snackat med honom, F hade ljugit arslet av sig åt sin mamma om hur allt gått till och hans morsa var fly förbannad på han.. men efter allt detta tog det ett bra tag för mig att smälta allt. då kom syrran med en liten överraskning o sa att jag skulle adda en tjej på snap. jag gjorde det och det började som vänner men blev lite mer efter ett tag... låt oss kalla tjejen för Ss.. så nu har jag varit med henne i en månad nu och hon är då fan inte lik någon av dom andra. hon är blyg, bryr sig om folk jävligt mycket och jag älskar henne, måste dock säga att hon är speciell.. jag måste erkänna. jag brukade vara en player, så fort jag hamnar i ett förhållande så är det jävligt mycket ligg i det men sen då det blir seriöst så drar jag, jag har aldrig strulat med henne en enda gång och har varit tsm med henne i mer än en månad nu... normalt sätt så händer det på den första veckan då min partner sover över. men Ss är annorlunda. hon gör mig till en annan människa typ o jag har till och med slutat röka! jag vetefan vad hon gör med mig men hittils är det bara bra saker. det var allt för mig.