AndrEMOs blogg

Det här året är det första jag firar med hela min familj på väldigt länge. Det kommer förmodligen dröja ett par år innan det händer igen också. Så, med det sagt vill jag tacka 2020 för att jag fick spendera nästan ett helt år hemma, i Sverige, med min familj. Det har gett tillräckligt för att väga upp det året kostat mig.

Hoppas alla andra haft ett förhållandevis okej år också och att 2021 kommer bli ännu mer okej. Gott nytt år och sånt. ;D

Hörde från radion på jobbet nåt prat om grisar. En av programledarna sa att minigrisar inte finns! De är en myt!

Wat? O__o

Fattar inte hur jag kan fortsätta ÄLSKA den här i flera år. Den är urlöjlig! xD

Jag inser att varje inlägg jag skrivit här har varit långa texter om hur deppig jag är och vilka ointressanta problem jag har. Men jag jobbar på det. Första steget till en lösning är att man vet om vad som är fel, eller hur?

Men i skuggan av vad världen är nu har jag kommit fram till något som skrämmer mig lite. Jag är beroende av mitt jobb. Det jag hade innan pandemin och det jag längtar efter att gå tillbaka till när det går.

I Sverige är jag ingen, en tom kropp utan glädje och utan sorg. Jag har ingen umgängeskrets, knappt någon egen vilja, jag gör ingenting med min fritid, om någon skulle be mig berätta om min dag skulle jag kämpa som ett djur för att komma på *nånting* att säga.

I det liv jag lever annars omges jag ständigt av vänner som lyfter min energi, konversationer präglas av sånt som får en på bra humör, jag gör saker, jag lever. Även om alla jag känner försvinner och ersätts med nya människor en gång i halvåret så är det ett liv. Ett liv jag mår bra av. Men det betyder att jag är beroende av det här jobbet. Att jag inte står på mina egna ben.

Så vad är lösningen? Idk, försöka skaffa vänner i Sverige som också triggar mina endorfiner och får mig att komma på korkade idéer, nåt att hitta på när jag är här, ta kontakt med Arga Snickaren så han kan tala om för mig att jag inte har nån plan?? Vi får se.

Jag trodde att jag skulle få tillbaka mina egna känslor och tankar när jag bytte mediciner, men det var visst bara temporärt under övergångsperioden. Det som dök upp då var mest ångestattacker och nedstämdhet, men det var iallafall äkta känslor. Ärligt talat så är det ganska irriterande att vara totalt tom i skallen hela tiden. Att inte ha några ambitioner, inte veta vad man ska säga, hur man startar eller ens deltar i en konversation är störande. Att inte veta vad man ska göra med sitt liv för att man inte kan tänka klart är också störande. Så står man kvar på samma ruta medan alla andra i ens liv går vidare och jag känner hur distansen mellan mig och alla runtomkring mig blir större. Ändå är jag antingen helt likgiltig inför det eller så är det ett milt störsmoment jag inte vet hur jag ska hantera. >.<

Känns så sjukt skönt att ha tagit beslutet att bestämma över min egen stil snarare än att anpassa mig efter hur andra tycker jag ska se ut. Linserna var rätt bra förresten, fast det andra paret går nog bättre ihop med en annan outfit. Vi får se.

Mina röda linser kom idag! Det kom mer grejer än jag förväntade. Sjukt nice att de har färgade linser med styrka också för de med trasiga ögon x)