Tomheten härskar igen.

Jag trodde att jag skulle få tillbaka mina egna känslor och tankar när jag bytte mediciner, men det var visst bara temporärt under övergångsperioden. Det som dök upp då var mest ångestattacker och nedstämdhet, men det var iallafall äkta känslor. Ärligt talat så är det ganska irriterande att vara totalt tom i skallen hela tiden. Att inte ha några ambitioner, inte veta vad man ska säga, hur man startar eller ens deltar i en konversation är störande. Att inte veta vad man ska göra med sitt liv för att man inte kan tänka klart är också störande. Så står man kvar på samma ruta medan alla andra i ens liv går vidare och jag känner hur distansen mellan mig och alla runtomkring mig blir större. Ändå är jag antingen helt likgiltig inför det eller så är det ett milt störsmoment jag inte vet hur jag ska hantera. >.<