*Blir en galning*

Jag inser att varje inlägg jag skrivit här har varit långa texter om hur deppig jag är och vilka ointressanta problem jag har. Men jag jobbar på det. Första steget till en lösning är att man vet om vad som är fel, eller hur?

Men i skuggan av vad världen är nu har jag kommit fram till något som skrämmer mig lite. Jag är beroende av mitt jobb. Det jag hade innan pandemin och det jag längtar efter att gå tillbaka till när det går.

I Sverige är jag ingen, en tom kropp utan glädje och utan sorg. Jag har ingen umgängeskrets, knappt någon egen vilja, jag gör ingenting med min fritid, om någon skulle be mig berätta om min dag skulle jag kämpa som ett djur för att komma på *nånting* att säga.

I det liv jag lever annars omges jag ständigt av vänner som lyfter min energi, konversationer präglas av sånt som får en på bra humör, jag gör saker, jag lever. Även om alla jag känner försvinner och ersätts med nya människor en gång i halvåret så är det ett liv. Ett liv jag mår bra av. Men det betyder att jag är beroende av det här jobbet. Att jag inte står på mina egna ben.

Så vad är lösningen? Idk, försöka skaffa vänner i Sverige som också triggar mina endorfiner och får mig att komma på korkade idéer, nåt att hitta på när jag är här, ta kontakt med Arga Snickaren så han kan tala om för mig att jag inte har nån plan?? Vi får se.