Nellies blogg

Glömde bort att posta igår:

Yeeeeeeeeeeeeeee


Kommer säkert en bild på dagens outfit sen.
Idag ska jag till en bekant och fika.

Jag vet att jag svarade och tackade var och en av er när ni skrev på mitt uppmärksamhetstiggande inlägg, men jag vill bara skriva ett inlägg här och verkligen säga: tack. Och inte bara för alla fina saker ni sade, flera av er, nej. Tack för allt. Jag blir så ofta förvånad över hur snälla ni är, och hur mycket ni faktiskt bryr er över saker som ni inte är skyldiga till att bry er om. Förstår ni?

Många av er bryr er, uppriktigt, och ni känner inte ens mig. 99% av er gör i alla fall inte det. Ni ska alla veta att alla era fina ord och kommentarer överhuvudtaget, de stärker mig något otroligt. Även om jag ibland kan vara otacksam när jag är på bra humör så tar jag det verkligen till mig. Kanske inte alltid just den t.ex komplimangen, utan, bara det att ni tar er tid.

Ni tar er tid till att läsa mina inlägg varje dag. Att kommentera på dem, bry er, vara intresserade. Alla dessa saker gör mig glad och stärker mig massvis. Och det är jättestort för mig, det ska ni verkligen veta. Även om jag inte känner er alla så tycker jag mycket om er. Ni verkar vara så himla fina personer. Och jag får så mycket uppmärksamhet på min blogg, så mycket om jag inte ens är värd, kan jag tycka många gånger.

Jag vill bara säga tack, alltså. Bara tack, för allting det här. Tack.

Haha, har fan inte skrivit någonting alls idag knappt, vad tråkig jag är. Har i alla fall inte gjort något speciellt alls idag. Praktik, hämtat Elsie, varit barnvakt, varit ut med hunden med Mathias. Jag och Matte skulle egentligen ses, måla och sånt men han hade tentagrejs idag och kunde inte ses förrän nu på kvällen så vi hann inte. Får bli någon annan dag.

Så, ja. Tråkig dag, som sagt. Ska nu rulla cigaretter och sedan ska jag spela WoW. Köpte speltid igår. Första gången ever som jag betalat speltid själv. Det är nu det går utför, alltså. :/:/:/:/ Ska ha så kul och knappt sova inatt heller, förmodar jag ;);) Tjing

Hämtade min lillasyster från skolan efter praktiken. Hon går på den skolan som jag gick när jag gick förskolan-6an. På den skolan som jag stod ut med mobbing och misshandel varje dag. Känns så konstigt att gå dit och hämta henne där. Har gjort det några gånger nu. Får någon slags ångest, nästan lite småpanik när jag går genom korridorerna där.

Jag tänker aldrig på det. Jag tänker aldrig på tiden på Brotorp. Aldrig. Det som hände mig där har satt sina spår, givetvis, men jag tänker aldrig på det. Det förföljer mig inte. Men fy fan vad jag hatar att vista mig där. På den skolan. Hela byggnaden dryper av ångest. Usch.

Inte bättre än så, tyvärr. Nu går jag till min praktik.

Det var faktiskt väldigt jobbigt att gå igenom alla de där bilderna på Elsie. Man har liksom förträngt. Och när bilderna blev tagna så såg man inte henne på samma vis. Man såg inte det sjuka på samma vis. När vi tog fotografierna så var det endast när hon var ovanligt pigg och glad. De dåliga dagarna tog vi inga kort. Och nu när man ser fotona i efterhand så är det som ett slag i magen. Hur sjuk hon verkligen var. Hur sjuk hon såg ut. Helt fruktansvärt.

Det är skönt att detta är över. Det finns en person här i världen som jag har att tacka för att jag stod ut med detta. En enda person, och det är Markus (deAndra). Han har funnits här jämt. Under Elsies insjuknande och hela hennes sjukdomstid. Han är den enda som har funnits där för mig och fått mig att orka. Han är den bästa människan jag vet. Och jag är evigt tacksam för det.


<3

VARNING FÖR MEGABILDBOMB.

Före.





Medan.



















































Efter












Som ni ser så gick hennes hår från ljusblondt till brunt. Sådant som kan hända när man tappar allt hår, konstigt nog. Dock blev det en himlans massa sjuk-bilder och mindre av resten, men det är ju för att Elsie har varit sjuk i mer än halva sitt liv.


EDIT: Den som innan var sista bilden var felplacerad, den var under sjukdomsperioden.

Detta blir det sista jag skriver om detta ämne. Det som kommer finnas kvar efter detta inlägg är endast suddigt och sådant jag inte kan reda ut och skriva om. Detta kommer även att bli mycket kort, tror jag. Men jag känner väl mest att det är skönast att bara få ett avslut, även om det blir kort.

Tidigare delar finns i ett tidigare inlägg som är postat idag. Mitt förrförrförra inlägg. Del 1 och två är länkat och själva förrförrförra inlägget är just del tre. Here it goes. Har egentligen inte mycket att skriva om det alls, blir lite runt-omkring-saker liksom. Men ja.





Elsie levde inte som ett vanligt barn, i och med cancern. Hon badade tillexempel i ett badhus för första gången någonsin i höstas typ. Denna höst. Hon har knappt gått på dagis pga att hon haft cancer och så dåliga värden att man inte har vågat ha henne bland andra barn som bär på bakterier. En massa sånt.

Hur som helst så flöt väl allting på efter den där lung-incidenten. Allting var som vanligt igen. Men i våras fick vi ett provsvar som inte var bra. Hennes värden hade gått upp jättemycket efter att ha varit jättelåga. De hade då undersökt hennes blod och hade hittat en cancerblast i blodet. De trodde att detta var ett återfall.

Hela familjen gick runt och grät här hemma. Till och med Ulf, som alltid är så lugn och sansad. Släktingar kom på besök och grät. Annie grät. Alla grät. Men inte jag. Jag hade som ett tomrum inuti. Och man märkte hur alla i familjen tyckte att jag var störd som inte var till synhet ledsen. Jag förstod dem, och jag hatade mig själv.

Efter några veckor fick vi ett provsvar. Alla satt på nålar, mamma grät så snabbt hon plockade upp telefonen för att svara, då hon var säker på att det skulle vara ett återfall. Men: det var det inte. Cancerblasten hade hamnat i blodet i och med den stora förändringen från väldigt låga värden till höga. Den hade bara följt med i ruschen, Elsie var okej.

Strax efter det blev Elsie frisk. I April blev hon räknad som frisk. Sakta men säkert minskades medicinerna, för att till slut tas bort helt. Nu åker hon in på läkarbesök en gång i månaden. I April börjar hon med varannan månad, sedan var tredje osv. Men ordentligt friskförklarad blir hon inte förrän hon är typ 18, om jag förstått rätt.

Tiden i början när hon var frisk var egentligen bland det jobbigaste. Man var så. jävla. orolig. Hela tiden. Bort med alla mediciner. Leva ett normalt liv..? Ett normalt liv..? Va?

Och var då det högst antagligen skulle komma, om det skulle komma. Återfallet. Det kommer oftast precis när man gått av mediciner. Och återfallet är oftast mycket hårdare, farligare. Vissa dör mycket fort. Men Elsie har inte fått något återfall. Det känns bra. Nu är livet ganska normalt.

Hon har dock fått lite problem som stannat kvar efter sjukdomen. Ett är att henne röst fortfarande är väldigt ljus och pipig, väldigt gäll. Det är pga de starka medicinerna. (Elsies förskolelärare ringde hem och sa att vi skulle gå till en talpedagog med henne pga hennes pipiga röst.. och vi har berättat för skolan om hennes cancer och vilka problem som kommit med det..).

Ett problem som är bestående, som hon kommer få leva med hela livet, det är hennes ben. De är nedsatta och hon orkar inte lika mycket som andra, "normala" barn. Hon blir mycket trött i benen och får ont i dem när hon lekt och sprungit länge. Hon orkar inte gå så långt, hon orkar inte lika mycket som de andra barnen. Men hon försöker.

Ständigt är man ju orolig. Varje gång man går på månadskoll är man orolig. Livrädd. Att skiten ska komma tillbaka. Men man får bara leva, och hoppas att allt går ens väg. Det är allt man kan göra.

Det sjuka med leukemi är ju att det är de vita blodkropparna som det blir cancer i. Alltså en viktig del i immunförsvaret. Och det man gör när man behandlar leukemi är ju att man bland annat, i princip, raderar immunförsvaret. Så det är ju läskigt. Pratade om innan att det ar många som dog av olika sjukdomar så som lunginflammation, vattkoppor etc. Och det är ju därför. Bara en liten förkylning skadar så jävla mycket, i och med att immunförsvaret är borta.

Pratade ju om i ett tidigare inlägg, minns inte om det var del 1, 2 eller 3, men sade i alla fall att jag fick se en bild över vart i kroppen Elsie hade cancer, och jag hittade en bild som såg ut ungefär som den jag fick se. Tänkte dela med mig av den:



Detta inlägg blev lite konstigt, känner jag. Men skönt att vara klar i allafall.

Är på dåligt humör. Om ni vill vara snälla och sådär så kan ni ju gärna skriva något ni tycker om angående mig, något bra eller vad fan som helst. Nåt fint bara. Skulle vara schyrre, men förväntar mig ingen respons direkt. Men hoppas kan man.

Påbörjas idag, igen. Kommer väl inte hända så mycket, det gjorde det inte sist i alla fall. Men vi får väl se. Det är mamma och jag som ska käka LCHF. Varför inte, liksom. När hon sa det i morse blev det inte mycket till reaktion. "Jaha" liksom.
Bryr mig inte direkt om vad jag ska äta, känner jag. Orkar inte bry mig.

Dock kommer vi inte äta 100% LCHF. När jag är och hälsar på hos nån käkar jag det dem käkar till exempel. Och sedan antar jag att vi har "fuskdagar" ibland. Detta ska dock vara en kombination av LCHF och 5.2-diet, i alla fall för min del. Och om inget händer med min kropp då så är det ju något stort fel på mig.