defectionems blogg

Somnade om efter förra blogginlägget och vaknade upp någon timme senare och kände mig illamående. Alltså sånt där "näääääe men vad faaaaan"-illamående. Nu har det börjat lugna ner sig lite min kropp känns fortfarande rätt så tung och jävlig. Hade dessutom en väldigt kort konversation om broccoli, vilket var nog för att få mig att börja supercravea det. Fast vi har ingen broccoli hemma. Så personen som kommer hit med en påse fryst broccoli säljer jag min själ till. Typ avokado också.
Hmpf.

Skulle upp vid sex, vaknade tio. Insåg att den enda riktiga lektionen för dagen är inställd. Så, tur i oturen?
Så idag är jag ledig. Imorgon har jag bara ett utvecklingssamtal vid ett och sedan är jag ledig resten av dagen. Ibland älskar jag hur slapp min skola är. Behöver det här.

Vad gör man en måndag?

Promenerade hem från affären tidigare, lyssnade på Tro Mig och tänkte att ifall det här vore en film så är det nu den slutar.

Nu lyssnar jag på samma låt, känner mig heartbroken trots att det inte finns så mycket hjärta att krossa och har de senaste timmarna velat fram och tillbaka i tankarna. Jag vill bryta löften jag gett både mig själv och andra, men i december vill jag ändå kunna stoltsera med ett år utan lögner och dumheter. Jag är ganska rädd och ganska jävla trött. Livrädd på riktigt. Jag är nog dum som tänker så mycket. Vill inte störa er och vill inte vara i vägen. Trots att det är allt jag kan. Man måste skratta åt det för att det inte ska betyda så mycket.

https://open.spotify.com/track/2KmfmFTwLfF1YxmhLtHi70

Här kommer ett litet inlägg skrivet i en stund utav eufori, så ursäktar ifall det är osammanhängande.

Så, jag såg precis iceage, ett band som jag och trassligt har snackat om att se sedan tidernas begynnelse, men inte kunnat när de spelat i Göteborg tidigare (jävla 18års-gränser). Men idag. Jag är frälst och har nog aldrig tidigare varit så sexuellt frustrerad under en spelning. Herrehelvete vad bra det var. Både musik- och showmässigt. Skulle kunna prata om det i evigheter.

Fast jag tänker nog lämna det såhär annars kommer jag bara skriva om hur nära Elias kuk var mitt ansikte och hur fantastiskt det var.

Idag har jag tvättat stora jävla lass med tvätt som inte ens var min. Hjälpte mammas väninna, och det var fanimig mycket mer än vad som hade sagts. Typ mer än en månads tvätt som hade legat och blivit sunkig på hennes golv. Sen att hon är snål som bara den och att jag knappt ens fick ett tack för det är en annan historia. Det var kul.
Kom precis innanför dörren och funderar på att tillåta mig själv att somna. Men det kanske är en rätt dålig idé egentligen.

Vill att det ska sluta blåsa så att jag kan klättra högst upp på mitt lilla berg utan att blåsa bort. Alternativt försöka klättra upp på hustaket. Jag vill på äventyr. Just nu spelar det ingen större roll ifall det håller till i Amazonas regnskogar eller under mitt täcke. Vill bara hitta på någonting spännande!!
Men det är la rätt mycket man vill som inte går. D e la så.

Snart har jag varit elva månader självskadefri. Idag skrev vi i princip färdigt en ny låt på repet. Om exakt en månad kommer jag (förhoppningsvis) haft och ha superkul. Och ska man börja jämföra förra hösten-jag kontra denna hösten-jag så är väl, i korta drag, denna hösten-jag betydligt mer stabil och även mindre inlagd på psyket. Jag mår överlag bra; sett i den stora hela.

Men inatt är det fan jobbigt. Min hjärna spelar "du är absolut ingenting"-spel med mig och som vanligt vet jag att den har rätt. Alltid rätt. Sluta bo i dina drömmar.
Det gör ont att känna på känslor - bli förbannad, rodna, känna sig besviken, snyfta och skratta. Det gör ont att behöva acceptera att jag har tinat en del sedan förra hösten-jaget och inte längre är totalt likgiltig inför allt jag ställs framför. Egentligen är det väl en sak att glädjas åt; men inte nu och inte här och inte när min hjärna säger åt mig att allt bara är löjligt dumt och påhittat. Har aldrig tyckt att psykisk ohälsa är något att sticka under bordet med, men inatt skäms jag över mitt sinnestillstånd. För ingenting har ju orsakat det. Ingen har bett mig dra åt helvete och min mamma tog inte inte upp någonting ovanligt jobbigt. Jag finns och jag är och det är väl det som känns ovant. Att känna saker. Låter det logiskt? Mitt huvud skrämmer mig. Kanske är det sömnbristen eller kanske är det bara så enkelt att nu kommer alla känslorna på en och samma gång. Vill inte snubbla igen och gå sönder. Skulle nog inte orka pussla ihop mig själv igen. Klockan är mycket.

Jag vill bli varm under mitt täcke (trots att det knappt är en möjlighet i mitt höst-rum), jag vill sova tills jag vaknar och jag vill inte vara ensam hemma hela eftermiddagen imorgon.

Har typ ett flertal blogginlägg i skallen, men det får bli det här först. Ursäktar oredan.

Igår fastnade jag på gifyo och gick igenom mina gamla gifs. Märkligt att se hur jag ändå har förändrats så mycket med tiden. Tänker ge er några smakprov. (Kanske borde typ CW:a om lite synliga ärr och sånt.)
Men hörni, ska vi börja framifrån och jobba oss bakåt? Jag tycker detta är skitkul.


1. Vi har ju den gången då jag bokstavligt talat var döende pga blodförgiftning och knappt orkade sitta upprätt (än mindre borsta håret, vilket ni tydligt kan se) men ändå gjorde en gif - Publicerad för 9 månader sedan.



2. Sen blir det en liten paus och så har vi den här då jag hade blont, skitfult, slitet hår och...ja. - Publicerad för 2 år sedan.



3. Den här då jag var rätt så jävla indiecute med mitt kopparröda hår, sammetschoker, fula ögonbryn och min framhöftade sänghimmel. - Publicerade för 2 år sedan.


(Är för övrigt mycket medveten om att jag bär bindi på sista gifen. Men det var två år sedan. Lovar att jag vet bättre nu.)


4. Om jag inte minns fel så var detta från samma dag som jag gick i Prideparaden, hand i hand med Ezra. - Publicerad för 2 år sedan. (Ungefär här börjar jag tvivla på gifyo?s tidsuppfattning, för var det verkligen bara två år sedan??? Tror det lutar mer åt tre.)



5. Ja, ni ser ju själva hur gulligt tumblr-kawaii jag var vid den här tidpunkten? - Publicerad för 3 år sedan.



6. När jag och kawaiihentai69 satt hemma hos min pappa och gjorde gifs med fruktansvärt fula ögonbryn. Har även för mig att det var ungefär vid den här tiden som jag började bli hands down hopplöst superkär i hen, men tror inte att vi hade kommit fram till det här. - Publicerad för 3 år sedan.



7. Den här e ba söt, så ville inkludera den! - Publicerad för 3 år sedan.



8. Pastel-queen med cheesy Håkan-quote i bakgrunden. - Publicerad för 4 år sedan. (Fattar ni att jag var TRETTON här??)



9. Och sist men fan inte minst (eller jo, iofs), denna! BD-stjärnor, hårsprayad emolugg och jääävlig fult försök till coontails.
Minns fanimig att jag satt framför ec just detta tillfället också. Har med andra ord inte kommit någonvart i livet. - Publicerad för 4 år sedan.

Vem kom på det här med att vara uttråkad, rastlös? Jävla dum grej eller?
Sitter hemma och vet inte när min mamma kommer hem. Blir så jävla rastlös när jag är ensam. Planerade att sova som en sten när jag väl kom hem, men nu blev jag ju piggare än någonsin. Vad fasen. Vill dricka te och titta på klyschig film under filt. Vill vara klyschig. Varför vill jag det? Jävla hjärna sluta spåra ur. Fortsätt tänka iskallt och känslolöst, tack.

Nu finns förresten våran singel + tygkasse att förbeställa (http://agentbla.bandcamp.com), om någon nu skulle vilja vara lite wild and crazy. 9e december släpps den digitalt och den 11e trashar vi Pustervik. Länkar till eventet när det kommer upp, för jag vet ju att ni vill komma dit. Så klart ni vill. Så klart.

Sitter på stadsbiblioteket och ska titta på konstutställning gjord utav Schillerskaelever. Superspännande. Är dödstrött. Vill någon komma och sova med mig när jag är klar för dagen? Näe? Okej.

Förresten. Den 7e oktober bestämde jag och Harald oss för att gifta oss på Facebook; för varför inte? Inatt kommenterade han på den händelsen så att den blev synlig på allas flöden och nu har folk börjat tro att det är på riktigt. Jag vet inte ifall jag ska låta folk tro att vi är superlyckligt superkära eller inte. Tror att jag låter dem hållas ett tag tills. Lite kul är det ju.

Planka till en 22:00-fika i stan med fina vänner och mina tankar snurrar och är både ljusare och mörkare än vanligt. Håll om mig fast säg åt mig att jag bara dagdrömmer. Att jag inte ska tro att det någonsin skulle hända någonting i mitt liv. Eller??? Fan.
Dum i huvudet och löjlig.