Liksom i det stora hela.

Snart har jag varit elva månader självskadefri. Idag skrev vi i princip färdigt en ny låt på repet. Om exakt en månad kommer jag (förhoppningsvis) haft och ha superkul. Och ska man börja jämföra förra hösten-jag kontra denna hösten-jag så är väl, i korta drag, denna hösten-jag betydligt mer stabil och även mindre inlagd på psyket. Jag mår överlag bra; sett i den stora hela.

Men inatt är det fan jobbigt. Min hjärna spelar "du är absolut ingenting"-spel med mig och som vanligt vet jag att den har rätt. Alltid rätt. Sluta bo i dina drömmar.
Det gör ont att känna på känslor - bli förbannad, rodna, känna sig besviken, snyfta och skratta. Det gör ont att behöva acceptera att jag har tinat en del sedan förra hösten-jaget och inte längre är totalt likgiltig inför allt jag ställs framför. Egentligen är det väl en sak att glädjas åt; men inte nu och inte här och inte när min hjärna säger åt mig att allt bara är löjligt dumt och påhittat. Har aldrig tyckt att psykisk ohälsa är något att sticka under bordet med, men inatt skäms jag över mitt sinnestillstånd. För ingenting har ju orsakat det. Ingen har bett mig dra åt helvete och min mamma tog inte inte upp någonting ovanligt jobbigt. Jag finns och jag är och det är väl det som känns ovant. Att känna saker. Låter det logiskt? Mitt huvud skrämmer mig. Kanske är det sömnbristen eller kanske är det bara så enkelt att nu kommer alla känslorna på en och samma gång. Vill inte snubbla igen och gå sönder. Skulle nog inte orka pussla ihop mig själv igen. Klockan är mycket.

Jag vill bli varm under mitt täcke (trots att det knappt är en möjlighet i mitt höst-rum), jag vill sova tills jag vaknar och jag vill inte vara ensam hemma hela eftermiddagen imorgon.