defectionems blogg

Fällde precis upp datorlocket och möttes av webcamens grönt lysande "jag är igång"-lampa. Eftersom jag i flera år har nojat över att någon ska hacka min webcam och utan min vetskap sitta och kika på mig, så var det såklart det som direkt kom upp i mitt huvud. Flippade ur i ett par minuter innan jag insåg att det faktiskt bara var min lillebror som hade snott min dator ett tag och bland annat öppnat Photo Booth. Samt använt min Spotify till att lyssna på Justin Biebers nya skiva. Men det är en annan sak. Allt lugnt, allt lugnt. Ska bara skälla ut honom lite imorgon. Och byta lösenord.

Har i alla fall spenderat lördag-söndag hemma hos Markus, vilket var himla fint. Att titta på cynisk stand up, Fight Club och halvsova i ett rum med stundvis väldigt porrig belysning tog bort det mesta av söndags-ångesten. Nu är jag mest trött, känner mig lagom sunkig och har någon slags jävla träningsvärk i de flesta kroppsdelar; vilket knappast får mig att känna mig mindre sunkig. Vad vill min kropp och varför gör den ont? Jag mår bra i alla fall, bortsett från det. Känner mig glad.

Men men. Det är en dag imorgon också och imorgon ska jag till Kungsbacka för en intervju. Får se hur bra det går. "Det supersarkastiska, småbittra, socialt inkompetenta Göteborgsbandet". Ah, varför inte?

Vaknade utav stormigt regnsmatter och kände att den här dagen helst skulle fått spenderats nerbäddad i sängen. Helst inte ens i min säng.
Men då regnet ändå kändes mer lockande än en fullproppad spårvagn tog jag en promenad genom Haga. Sidenote: våt kullersten kan vara farlig.

Nu sitter jag i skolans kallaste klassrum och borde påbörja min samhällsuppgift då den faktiskt ska in om två veckor. Men jag är distraherad och har varken motivation eller inspiration, som vanligt. Kan inte riktigt andas och har en tryckande klump i bröstet. Vill verkligen inte vara här.


En vecka kvar till Pustervik.

Ibland råkar man springa på idioter, och ibland råkar man springa på idioter.
Let's snacka lite om brölgubben jag råkade träffa på vid Järntorget för någon timma sedan.

Ställde mig och väntade på min spårvagn, satte hörlurarna i öronen och drog upp halsduken över hakan. Framför mig stod det tre stycken medelåldersmän som såg så där praktsnobbiga ut att det sticker till lite i ögonen. Men de ägnade sig mest åt sitt, så de fick stå där bäst de ville. Efter någon minut ramlade det dock fram en annan herre med cigg i munnen och frågade dem om tändare. "Nääee, nä tyvärr". "Nähä", svarade han och fortsatte med att fråga dem ifall de möjligtvis hade spenderat kvällen på Brygghuset. Såna tjusiga herrar som dom nu var (för Brygghuset är ju uppenbarligen det flottaste stället att befinna sig på en tisdagskväll...) "Men det är ju lite för dekadent där, visst? Som muslimerna säger... Du ser ju förresten lite ut som en muslim" sa han och pekade på en i sällskapet, "bara lite mindre terrorist!" Ungefär här blev jag ett frågetecken och pausade min musik för att kunna fortsätta tjuvlyssna. Tre-sällskapet tipsade honom om att fråga någon annan om tändare, eftersom de inte hade någon (det tog tydligen brölgubben fem jävla försök att inse att han nog ändå inte kommer hitta någon hos dem).

"Kan ju ta och fråga grunge-stumpan over there", skrockade han och tittade mot en person som satt en bänk bort. Dock verkade han inte haft tur där heller då han snabbt kom tillbaka med orden "kvinnor kan man fanimig aldrig lita på ska ha vad som behövs". Efter den meningen gick en annan tjuvlyssnare fram till honom och erbjöd honom en tändare. Där hade han ju den, gnistan som saknades, och det hade varit så jävla enkelt för honom att bara ta emot, tacka och gå, men näe. Personen hade tydligen fel hudfärg. "Men dig vågar jag ju inte ta saker ifrån." Tändare-personen såg minst sagt jävligt förvirrad ut (med all rätt) och började backa undan lite när brölgubben började bröla "IS IS IS".
Då började jag känna hur det svartnade lite för ögonen och med mitt stundvis rätt häftiga temperament och smärre aggressionsproblem är jag nästan förvånad att jag höll mig från att sparka på honom. För ibland kan jag på riktigt bli blackout-mad och då kan lite vadsomhelst hända (men det är ett annat blogginlägg).

Var både förbannad och förvånad. Men mest bara så jävla adrenalinkickad. Såg att min vagn skulle komma om tre minuter, men enbart för att provocera plockade jag upp en cigg och tände den. Och det var ju tillräckligt som inbjudan till konversation. "Har du möjligtvis en tändare att låna ut?". Sa att näe, det har jag inte, varpå han ifrågasatte varför han precis hade sett mig lägga ner en i fickan. Svarade att jag inte hade någon tändare att låna honom. Då påstod han att jag måste ha blivit dåligt uppfostrad ifall jag vågade tala så till en man. Svarade att jag helst inte hjälper rövhål. Det sista ordet var dock lite svårt att uttala.
Sen kom min vagn, jag snärtade bort min halva cigg som flög tillräckligt nära honom för att han skulle hoppa till, och gick på. Åkte iväg. Andades ut och tänkte att det där kunde ha gått väldigt annorlunda. Det var ju faktiskt inte så värst mycket folk på Järntorget, och han var uppenbart berusad.

Jag kan verkligen inte understryka nog hur mycket jag hatar såna människor. Hur de förpestar hela sin omgivning genom att bara öppna käften.
Har i alla fall lugnat ner mig lite nu och med tanke på att jag lyckades sova typ 30 minuter inatt så kanske jag borde blunda. Men men men.
Ps. INTE ALLA MÄN!!!!!

Lite TW självskada och psykisk jävla misshandel.
------------------------------------------------
Det är exakt sånt här jag inte behöver just nu. Det är exakt sånt här som får mig att vilja plocka upp gamla ovanor igen och skära ifrån mig allt som känns. Vilja känna mig likgiltig igen. Det är just precis sånt här som får mig att vrida mig i ångestattacker och fundera på ifall det är värt att ens orka en stund till. Det blir ju aldrig bättre. Men vet ni vad det värsta är? Jag känner mig så jäva skyldig. Det är jag som har gjort fel, eller hur? Det är ju jag som gör fel och triggar hans aggressiva beteende; hans hånfulla jävla ord. Visst?

Min mamma brukar säga att hon kände sig så omänskligt spänd, rädd och fångad när hon levde med min pappa. Som att hon aldrig var fri att göra som hon själv ville. Hon brukar berätta hur hon ibland ljög och undanhöll information om vissa småsaker, bara för att slippa möta de iskalla konflikterna, hånen, glåporden och hatet. För att slippa få varje steg ifrågasatt och förlöjligat. Ungefär så känner jag också. Fast inte ens angående någon jag lever med, utan angående någon som det tog slut med för ett år sedan. Och det är exakt sånt här jag inte behöver just nu. Jag vill kunna andas utan att vara provocerande, jag vill kunna hålla en konversation utan att bli förlöjligad och jag vill kunna göra som jag själv vill utan att bli en slagpåse. Jag vill att han ska kunna inse att det faktiskt har gått ett år nu, trots att jag själv inte kan inse det. Dock inser jag att det aldrig någonsin kommer kunna fungera igen. Mer och mer för varje gång vi ses, för varje elakt ord. Jag vill bara kunna andas i lugn och ro och slippa anpassa mitt liv efter honom, trots att det har gått ett år sedan jag sa att det får vara nog. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här jobbigt att behöva tassa runt honom varje gång vi ses; och vi ses ju ofta, för det kommer vi inte ifrån. Men det känns mer och mer som att om inte han lämnar eller börjar respektera mig på en någorlunda mänsklig nivå, så lämnar jag. Det är det absolut sista jag vill göra men jag ser ingen annan jävla utväg just nu. Det kan ju inte vara så svårt att hitta nya sångerskor, right?

Jag vill bara slippa känna mig så jävla skyldig för att allt jag gör kan göra honom upprörd. Jag önskar att jag kunde sluta tycka så jävla synd om honom. Jag önskar att jag kunde sluta skuldbelägga mig själv till bristningsgränsen. Vet inte vad jag ska göra för det känns så jävla hopplöst.

Jag behöver kanske bort från äckelGöteborg.

Ligger under täcket, tittar på Samhällsjudo och kramas med mina kuddar. Uttråkad. Väntar på att mamma ska komma hem, men det lär inte hända förrän om några par timmar. Har fan svårt för att vara ensam en längre tid, ibland, så börjar få lite småpanik. Pinsamt. Carpe torsdag.

Senare kommer mammas pojkvän hit med vinylspelaren jag äntligen har införskaffat. Med betoning på äntligen. Äntligen.
Nu vet ni i alla fall vad jag gör med mitt liv idag, så att ni slipper oroa er. Halleluja.

Fungerar de ens för någon? Alltså, på riktigt? Finns det någon som vaknar efter en powernap och känner sig utvilad och redo för nya äventyr?
För jag känner mig aldrig särskilt utvilad när jag vaknar med kuddstreck i ansiktet och bultande huvudvärk och nu är det till och med mörkt ute och mitt huvud ba "vaaaaad händer nu??". Och det händer exakt varje gång jag får för mig att ta en ensam-nap.
Annat med tvåsam-naps dock. Ni vet när man typ skedar med någon och sen somnar en stund mitt på dagen och sen vaknar på samma sätt och ba "mmmm". Ge mig en tvåsam-nap snart och låt mig snacka lite mer om hur svåra mina privilegierade-probs är.

Lyssnar förövrigt fortfarande på Suede.

Jag somnade i klassrummet så bestämde mig för att resterande lektioner var inställda och drog hem. Ett mycket bra beslut. Nu har jag gjort spenatpaj och ska nog ta en nap. Får hoppas att den hjälper lite. Måste fan skärpa mig när det gäller sovandet, annars kommer jag säkert bli sjuk i perfekt tid för Pustervik. Å d e ju gött.

Lyssnar på Suede och Suede är fan bra. Skitbra. Mmmm. Älskar Suede. Håll om mig.

...någonting går så jävla snabbt att det känns som någon skjuter en rakt i bröstkorgen. Att ena sekunden kunna andas, nästa inte. Typ ångestattacker. Typ denna ångestattacken. Vadfaaan. Varför ska det tvunget komma nu? Jävla dumheter; jag vill inte.

Nu ska jag gå och ångeströka mina sista cigg i hopp om att börja andas normalt (lol), och hoppas på att någon kommer hem snart så jag får lite distraktion.

Hur många dagar är det på en skolvecka?
Fem.
Hur många dagar har jag försovit mig?
Fyra.

Skäms.

Kör ett inlägg i punktform för att försöka lugna ner mig själv lite.

- Hade en superfin eftermiddag tillsammans med trassligt.
- Vi drog med oss typ 10 st upplagor utav Festivalryktens tidning Rumours från en skivbutik på andralång (bläddra lite i den så får ni se någonting fint).
- Det känns som att klockan är mitt i natten.
- Någon får gärna komma hit och gosa med mig, alt. ta med sig lugnande.
- Här har ni eventlänk till the best night of your lives:
https://www.facebook.com/events/1659102647692756/

!!!!!!!!