Monday morning

Lite TW självskada och psykisk jävla misshandel.
------------------------------------------------
Det är exakt sånt här jag inte behöver just nu. Det är exakt sånt här som får mig att vilja plocka upp gamla ovanor igen och skära ifrån mig allt som känns. Vilja känna mig likgiltig igen. Det är just precis sånt här som får mig att vrida mig i ångestattacker och fundera på ifall det är värt att ens orka en stund till. Det blir ju aldrig bättre. Men vet ni vad det värsta är? Jag känner mig så jäva skyldig. Det är jag som har gjort fel, eller hur? Det är ju jag som gör fel och triggar hans aggressiva beteende; hans hånfulla jävla ord. Visst?

Min mamma brukar säga att hon kände sig så omänskligt spänd, rädd och fångad när hon levde med min pappa. Som att hon aldrig var fri att göra som hon själv ville. Hon brukar berätta hur hon ibland ljög och undanhöll information om vissa småsaker, bara för att slippa möta de iskalla konflikterna, hånen, glåporden och hatet. För att slippa få varje steg ifrågasatt och förlöjligat. Ungefär så känner jag också. Fast inte ens angående någon jag lever med, utan angående någon som det tog slut med för ett år sedan. Och det är exakt sånt här jag inte behöver just nu. Jag vill kunna andas utan att vara provocerande, jag vill kunna hålla en konversation utan att bli förlöjligad och jag vill kunna göra som jag själv vill utan att bli en slagpåse. Jag vill att han ska kunna inse att det faktiskt har gått ett år nu, trots att jag själv inte kan inse det. Dock inser jag att det aldrig någonsin kommer kunna fungera igen. Mer och mer för varje gång vi ses, för varje elakt ord. Jag vill bara kunna andas i lugn och ro och slippa anpassa mitt liv efter honom, trots att det har gått ett år sedan jag sa att det får vara nog. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här jobbigt att behöva tassa runt honom varje gång vi ses; och vi ses ju ofta, för det kommer vi inte ifrån. Men det känns mer och mer som att om inte han lämnar eller börjar respektera mig på en någorlunda mänsklig nivå, så lämnar jag. Det är det absolut sista jag vill göra men jag ser ingen annan jävla utväg just nu. Det kan ju inte vara så svårt att hitta nya sångerskor, right?

Jag vill bara slippa känna mig så jävla skyldig för att allt jag gör kan göra honom upprörd. Jag önskar att jag kunde sluta tycka så jävla synd om honom. Jag önskar att jag kunde sluta skuldbelägga mig själv till bristningsgränsen. Vet inte vad jag ska göra för det känns så jävla hopplöst.

Jag behöver kanske bort från äckelGöteborg.