sapiosexuals blogg

Jag går på danska och vi skulle skriva ett personligt brev till vår dansklärare. Såklart använde man google-translate en del, och nu när jag kollade igenom vad hon hade rättat skrattade jag rätt rejält. Jag skulle skriva att jag t.ex ritar på fritiden, och på google stod det "trækker" som översättning, vilket jag då använde. Men det var tydligen inte alls rätt.



"Du använder ett felaktigt ord. Antingen är det inte ett danskt ord, eller så har det en annan betydelse. (Jag är ganska bekymrad över att du "trækker" på din fritid, då det betyder att du prostituerar dig. Jag hoppas att du menar något annat. Annars vill jag gärna ha ett litet snack om ditt val av fritidsaktivitet".

Åh vad jag älskar folk som presenterar sig med att säga att dem är konstiga, för att sedan försöka bevisa det genom att snacka om enhörningar som pissar regnbågar osv och slänga in random ord lite här och vart när dem snackar. "Haha, bara så att du vet - jag är konstig". Ja, du är jättekonstig. Absolut.

/hänvisar till tidigare inlägg/

Idag sa min lillebror till vår pappa. Eller, smsade. "Jag kommer inte i helgen för jag vill ej ha med Maja att göra efter vad hon har sagt om mig och Felicia. Och att du fortfarande träffar henne efter allt som hon har gjort."
Han fick som svar "Jeff du lär inte se henne mer. Men vill du hålla på som Felicia så gör det." 10 minuter senare, efter att han inte svarat, får han ännu ett där han skriver "Fan Jeff, nu blir jag riktigt besviken på dig!" Jeff ville inte ens svara, han vill inte mer.

Jag är 100 % säker på att pappa inte kommer att ge upp så lätt, detta är bara början på allt. Jag undrar hur han känner sig just nu.

Jag har nog aldrig varit mer stolt över min lillebror än nu. Han går inte med på mer skit av pappa nu han heller. Inget mer.

Idag hade vi figurantövning i skolan, då jag går uniforms-linjen. Det är till för att poliser, brandmän osv. ska veta hur de hanterar olika situationer. På förmiddagen lekte vi demonstranter som ville ha fler jobb och gick från Triangeln till statshuset, skrek "Vad vill vi ha? - Mera jobb!" och en del olika fraser. Var rätt roligt, och att se hur poliserna hanterade det när vi gick mitt på gatan osv. Sen, på eftermiddagen, skulle det vara en övning för rökdykarna och brandmännen. Vi var på ett disko(och vi hade även pumpande musik, se videor nedan) där det skulle börja brinna och stället skulle fyllas med rök. Det var folk som skulle vara skadade, vissa som skulle vara döda och en del som var panikslagna, allt för att få poliserna, brandmännen och rökdykarna att arbeta och försöka hantera situationen så bra som möjligt.
Det var så jävla kul.

Kastades rakt in i drömmen och var typ mitt i maffian eller något och alla sköt på alla. Det lät en massa och alla fick ett eller flera skott i sig, och flera dog. Under detta öppnas det upp skåp i rummet där döda personer kommer ut. Även de bli skjutna och dör. Men så är där en som överlever. Jag sitter nu i min säng och ska lägga mig(i drömmen) då ett skåp framför mig öppnar sig och en ljusgrön-aktig, rynkig dam stiger ut mot mig. Hon tar fram en bh och slänger på mig, sedan en till, och en till. "Dessa hade jag när jag var ung, lukta på dem", sa hon, menandes att jag skulle lukta/se hur gamla de var, men det räckte att se på henne. Jag blev först skräckslagen av henne, men när hon blev ledsen och sa att hon ville vara död, då hon såg så gammal och äckligt ut osv, lade jag min hand på hennes kind och smekte den. Jag sa till henne att allt skulle bli okej och att hon var fin, sedan lade hon sig ner med fötterna mot mig för att sova. Det var då som jag kom att tänka på att, alla som återupplivas från det döda endast lever på blod(från Djurkyrkogården). Tjejen börjar göra ljud av sig när hon ligger i sängen, precis som att hon är hungrig, och jag flyger upp ur sängen och upp till dörren. Där säger jag till henne att jag ska tända lampan, för att se hur hon såg ut nu och vart hon är, men lampan tänds inte och i mörkret är det bara ett svagt ljus av hennes ögon som syns. Jag öppnar upp dörren i panik, springer in i mammas sovrum och lägger mig intill henne, för att vi ska se ut som att det bara är en person under täcket, men hon börjar fråga vad det är som står till. Jag försöker tysta ner henne, säger att hon bara ska sova igen och allt, men hon gör massa väsen av sig och pratar högt. Jag får panik och känner hur tjejen närmar sig mig medan jag ligger under täcket. När mamma ser henne undrar hon vem det är, men jag kan inte svara. När jag drar ner täcket över huvudet är hon ovanför mig. Jag blundar, och när jag gör det känner jag hur något åker in i min mun. Jag biter av en bit, av vad det än är, och när jag öppnar ögonen och ser har jag bitit av en bit av hennes tunga. Vi gör ingen större sak utav det och jag försöker övertala henne om hur vi ska göra, då hon är hungrig. Jag säger till henne att det ska bli bra i morgon, att jag ska fixa mat till henne då, att jag litar på att hon inte rör mig nu när vi ska sova, att vi fixar allt i morgon. När hon sedan lagt sig ner ligger jag bara och tänker på hur jag ska döda henne, eller om hon kommer att döda mig först.

Vet inte ens hur fahk jag ska förklara denna drömmen ordentligt, men det är en av de få som gett mig rysningar och obehag i verkligheten. Nu när jag går runt här hemma känns det precis som att hon går bakom mig eller något. Fuckin' creeeepy. Tänk dig en 200:årig tant som blivit återuppliven, som legat i marken i 150 år. Skrynklig, grön-aktig hudfärg, knappt något hår på huvudet och allt. Och hon är i ditt rum. Äeh, jag är inte paranoid alls annars, men denna drömmen var så äcklig.

Brukar älska att vara i skolan, älskar alla lektioner. Allt. Men idag, idag vill jag bara sluta och åka hem.
Ni vet hur vädret var igår? Det var vi ute i med skolan, från klockan 8 på morgonen till 2 på eftermiddagen. Det regnade, hela dagen. I det underbara vädret körde vi massa lekar, sprang en massa, körde charader(jag var en get, vilket resulterade i att jag åt gräs för att förtydliga) och liknande, i 6 timmar. I regn. Visst var det rätt roligt, men idag är man död. Det är som att man är på gränsen till sjuk, helt slut. Och, i morgon ska man på figurantövning hos polisen = vara ute från 8 - 4. Själva grejen är nog rolig, men att behöva vara ute en hel dag igen är mindre lockande.

Älskar verkligen hur människor aldrig förändras. Spelar roll vad de säger, vad de än intalar en. De förändras inte. De kan säga att de älskar en hundra gånger om, försöker försäkra en om det, säger att allt kommer att bli bra, att det ska bli förändring nu, men sedan hörs det inte av från dem. Älskar det.

Det har gått drygt tre månader sedan man var hos pappa för första gången på 9 månader. Quick repeat: bröt kontakten med honom p.ga att man inte orkade gråta mer, för att man inte orkade bli nerbruten varje gång som man var på besök hos honom. Jag gav honom dock ytterligare chanser, i hopp om förändring. Det blev att jag gav honom chans efter chans, men det var alltid jag som fick ta tag i sakerna. Det var han som behandlade en som skit, gav en lovord om att han skulle höra av sig, för att sedan lämna en utan svar på flera veckor. Vi träffades 5 gånger under dessa 9 månaderna, varav varje gång var på ca 1-2 timmar. Det var tiden som han hade för en. Ungefär 10 timmar på 9 månader. När jag kom på besök i somras, vilket var det första på 9 månader, blev det katastrof igen. De två första dagarna rullade på, tills att hans tjej kom hem den 3:e, efter att ha varit iväg på resa. Det blev att sitta uppe från klockan 12 på kvällen, då hon började skrika. Smäll i dörrarna och ringande på klockan, öppnande av dörren och gapande om att pappa misshandlade henne, slag, skrik, springande, dunsar, smällande i dörrar, skrik and on, and on. Vid 2 fick jag nog och sa för första gången till henne, men det gjorde bara att det blev ytterligare mer skrik, ännu massa skitsnack om mig och allt man kan tänka sig. När jag hade stängt in mig på rummet kom hon även och ruckade i mitt hantag och frågade om min pappa var där inne och knullade med mig, om han var inne hos mig i min säng, om han var så äcklig och låg med sin egen dotter. Det var på den nivån som hon var. Jadijadi, jag sov inte på 48 timmar efter det osv. Och, oj juste - pappa jagade även henne med bilen, det är en viktig punkt. När han hade lämnat av mig hemma upprepade han att han älskade mig minst 10 gånger, sa att allt skulle bli bra, att han skulle lämna henne nu och att han skulle höra av sig.
Han hörde inte av sig på tre veckor. Vi träffades på min farmors kalas, men det var det. Då bytte vi en mening eller två, inget mer. Efter det fick det ytterligare två veckor utan att han hörde av sig, och då fick jag nog och bröt av det igen. Fann ingen mening med att ens ha något med honom att göra, då jag ändå klarat mig bra utan honom hitintills.

Han flyttade ifrån tjejen för ett par veckor sedan, och min lillebror har åkt till honom i hans nya lägenhet. Det enda som jag väntat på är att höra att han fortfarande träffar henne. Well, vad kom min lillebror och berättade igår? Att hon hade varit på besök. Är jag förvånad? Jätte. "Det är slut nu", "ni förtjänar inte detta", "det ska bli bra nu", "det ska bli förändring", "jag älskar dig, förstå det". Inte ens när han förlorar sin dotter försöker han förändra på saker. Inte ens då försöker han se annorlunda på saker. Inte ens då kan han se sina brister, inte försöka förstå om det är något med hans beteende som är problemet. Äeh. Jag tycker bara synd om min lillebror. Han kan inte säga ifrån. Men jag önskar så att han kunde det, att han kunde säga till pappa att det inte är acceptabelt. Men, han rullar på istället. Han har blivit immun mot alla nedtryckande ord, mot alla höjande röster. Han har blivit som en slagpåse, som bara tar det, som bara är. Det är som att ingenting rör honom längre. Vad jag önskar att han ska smälla av en dag, smälla av och lämna pappa han med. Jag tror dock inte ens att han inser hans brister då. Nej, det är oss det är fel på. Han är felfri, perfekt, och vi, vi är lika störda som vår mamma. Men gud vad jag är glad för det. Jag är hellre störd som min mamma, än att ens vara 1 % som honom.

Att folk aldrig kan förändras. Det spelar roll vad de säger, vad de än försöker intala en. Dem stannar densamma, ser endast fel hos andra och kan inte inte ens egna brister. Det finns inte. De är perfekta som de är, behöver inte ändra något. Det är hos andra som problemen ligger.

Var på stapel med kära Marit idag och skulle prova på att köra skateboard i högklackat. Var rätt vingligt och folk som såg det sneade en rejält.













Tog även en del modell-bilder på Marit, men eftersom att jag inte vet om hon är OK med att jag lägger ut dem, får ni inte se dem om ni inte är vän med mig på facebook. Sådeså.

Fick diagnosen Tourettes Syndrom när jag var 8 år. Då hade min mamma, sedan jag var 2-3, åkt till oändligt många läkare för att försöka få hjälp med mig. Jag gjorde massa ljud som t.ex hostande, miner, var uppe på nätterna då en av mina ticks var att gå på toa, gång efter gång och massa annat. Jag var så problematisk att de på dagis knappt kunde ta hand om mig. När jag var 10 började jag på medicin, efter ett par förjävliga år utan något som hade hjälpt. Jag gick på medicin i tre år, tills att jag var 13. Jag ville inte behöva gå på medicin och kände själv att jag inte hade lika mycket ticks längre. Jag lärde mig att kontrollera ticksen, att ignorera dem så mycket om möjligt, och lyckades rätt bra. Ingen märkte av att jag hade Tourettes och det var verkligen skönt. Dock var man deprimerad som in i helvete. "Ofta finns andra svårigheter som dyslexi, ångest, depression och tvång som vid OCD...". Tourettes ökar risken för ångest och depression, vilket jag inte fick reda på förrän för ett litet tag sedan. Jag levde i depression från att jag var 13 fram till ett tag innan 16. Efter att jag fick reda på att ångest och depression hör till Tourettes förstod jag allt bättre och försökte ändra så gott jag kunde på mitt beteende. Jag tog mig ur och jag kände knappt av mina ticks längre, förutom att de kom lite då och då, men det var inget som jag inte klarade av. I princip allt blev bättre.

Men, nu har de jävla ticksen börjat komma igen. Det är som tur inga ljud, men det är rörelser. Jag kan inte ens klä mig bekvämt, och det är så fruktansvärt frustrerande. Ett av ticksen som jag fått, och som jag haft ett bra tag(men som blivit aningen jobbigare) är en rörelse med höften. Det är som att jag skjuter ut ena höften och för bak benet samtidigt. Försöker att inte göra det ute, för jag skäms om någon skulle se det, och försöker göra så små rörelser som möjligt, men det är rätt svårt. Och, efter ett tag kan det göra ont. Direkt när jag kommer hem nu för tiden tar jag på mig mjukisshorts, för det är det bekvämaste att ha på sig, inget som sitter obekvämt. Men för fan, jag kan inte precis gå i skolan i det. Jag blir så arg. Känner mig som ett jävla problembarn. Har klarat mig så bra utan några förbannade ticks på senaste, så kommer det smygandes tillbaka. Nejmen för fan. Har ingen medicin nu längre heller, och det kan ta månader att fixa. Vill inte heller gå på någon jävla medicin, behöva ta med sig skiten överallt och allt. Nej. Vad fan.