Älskar det

Älskar verkligen hur människor aldrig förändras. Spelar roll vad de säger, vad de än intalar en. De förändras inte. De kan säga att de älskar en hundra gånger om, försöker försäkra en om det, säger att allt kommer att bli bra, att det ska bli förändring nu, men sedan hörs det inte av från dem. Älskar det.

Det har gått drygt tre månader sedan man var hos pappa för första gången på 9 månader. Quick repeat: bröt kontakten med honom p.ga att man inte orkade gråta mer, för att man inte orkade bli nerbruten varje gång som man var på besök hos honom. Jag gav honom dock ytterligare chanser, i hopp om förändring. Det blev att jag gav honom chans efter chans, men det var alltid jag som fick ta tag i sakerna. Det var han som behandlade en som skit, gav en lovord om att han skulle höra av sig, för att sedan lämna en utan svar på flera veckor. Vi träffades 5 gånger under dessa 9 månaderna, varav varje gång var på ca 1-2 timmar. Det var tiden som han hade för en. Ungefär 10 timmar på 9 månader. När jag kom på besök i somras, vilket var det första på 9 månader, blev det katastrof igen. De två första dagarna rullade på, tills att hans tjej kom hem den 3:e, efter att ha varit iväg på resa. Det blev att sitta uppe från klockan 12 på kvällen, då hon började skrika. Smäll i dörrarna och ringande på klockan, öppnande av dörren och gapande om att pappa misshandlade henne, slag, skrik, springande, dunsar, smällande i dörrar, skrik and on, and on. Vid 2 fick jag nog och sa för första gången till henne, men det gjorde bara att det blev ytterligare mer skrik, ännu massa skitsnack om mig och allt man kan tänka sig. När jag hade stängt in mig på rummet kom hon även och ruckade i mitt hantag och frågade om min pappa var där inne och knullade med mig, om han var inne hos mig i min säng, om han var så äcklig och låg med sin egen dotter. Det var på den nivån som hon var. Jadijadi, jag sov inte på 48 timmar efter det osv. Och, oj juste - pappa jagade även henne med bilen, det är en viktig punkt. När han hade lämnat av mig hemma upprepade han att han älskade mig minst 10 gånger, sa att allt skulle bli bra, att han skulle lämna henne nu och att han skulle höra av sig.
Han hörde inte av sig på tre veckor. Vi träffades på min farmors kalas, men det var det. Då bytte vi en mening eller två, inget mer. Efter det fick det ytterligare två veckor utan att han hörde av sig, och då fick jag nog och bröt av det igen. Fann ingen mening med att ens ha något med honom att göra, då jag ändå klarat mig bra utan honom hitintills.

Han flyttade ifrån tjejen för ett par veckor sedan, och min lillebror har åkt till honom i hans nya lägenhet. Det enda som jag väntat på är att höra att han fortfarande träffar henne. Well, vad kom min lillebror och berättade igår? Att hon hade varit på besök. Är jag förvånad? Jätte. "Det är slut nu", "ni förtjänar inte detta", "det ska bli bra nu", "det ska bli förändring", "jag älskar dig, förstå det". Inte ens när han förlorar sin dotter försöker han förändra på saker. Inte ens då försöker han se annorlunda på saker. Inte ens då kan han se sina brister, inte försöka förstå om det är något med hans beteende som är problemet. Äeh. Jag tycker bara synd om min lillebror. Han kan inte säga ifrån. Men jag önskar så att han kunde det, att han kunde säga till pappa att det inte är acceptabelt. Men, han rullar på istället. Han har blivit immun mot alla nedtryckande ord, mot alla höjande röster. Han har blivit som en slagpåse, som bara tar det, som bara är. Det är som att ingenting rör honom längre. Vad jag önskar att han ska smälla av en dag, smälla av och lämna pappa han med. Jag tror dock inte ens att han inser hans brister då. Nej, det är oss det är fel på. Han är felfri, perfekt, och vi, vi är lika störda som vår mamma. Men gud vad jag är glad för det. Jag är hellre störd som min mamma, än att ens vara 1 % som honom.

Att folk aldrig kan förändras. Det spelar roll vad de säger, vad de än försöker intala en. Dem stannar densamma, ser endast fel hos andra och kan inte inte ens egna brister. Det finns inte. De är perfekta som de är, behöver inte ändra något. Det är hos andra som problemen ligger.