Jävla Tourettes

Fick diagnosen Tourettes Syndrom när jag var 8 år. Då hade min mamma, sedan jag var 2-3, åkt till oändligt många läkare för att försöka få hjälp med mig. Jag gjorde massa ljud som t.ex hostande, miner, var uppe på nätterna då en av mina ticks var att gå på toa, gång efter gång och massa annat. Jag var så problematisk att de på dagis knappt kunde ta hand om mig. När jag var 10 började jag på medicin, efter ett par förjävliga år utan något som hade hjälpt. Jag gick på medicin i tre år, tills att jag var 13. Jag ville inte behöva gå på medicin och kände själv att jag inte hade lika mycket ticks längre. Jag lärde mig att kontrollera ticksen, att ignorera dem så mycket om möjligt, och lyckades rätt bra. Ingen märkte av att jag hade Tourettes och det var verkligen skönt. Dock var man deprimerad som in i helvete. "Ofta finns andra svårigheter som dyslexi, ångest, depression och tvång som vid OCD...". Tourettes ökar risken för ångest och depression, vilket jag inte fick reda på förrän för ett litet tag sedan. Jag levde i depression från att jag var 13 fram till ett tag innan 16. Efter att jag fick reda på att ångest och depression hör till Tourettes förstod jag allt bättre och försökte ändra så gott jag kunde på mitt beteende. Jag tog mig ur och jag kände knappt av mina ticks längre, förutom att de kom lite då och då, men det var inget som jag inte klarade av. I princip allt blev bättre.

Men, nu har de jävla ticksen börjat komma igen. Det är som tur inga ljud, men det är rörelser. Jag kan inte ens klä mig bekvämt, och det är så fruktansvärt frustrerande. Ett av ticksen som jag fått, och som jag haft ett bra tag(men som blivit aningen jobbigare) är en rörelse med höften. Det är som att jag skjuter ut ena höften och för bak benet samtidigt. Försöker att inte göra det ute, för jag skäms om någon skulle se det, och försöker göra så små rörelser som möjligt, men det är rätt svårt. Och, efter ett tag kan det göra ont. Direkt när jag kommer hem nu för tiden tar jag på mig mjukisshorts, för det är det bekvämaste att ha på sig, inget som sitter obekvämt. Men för fan, jag kan inte precis gå i skolan i det. Jag blir så arg. Känner mig som ett jävla problembarn. Har klarat mig så bra utan några förbannade ticks på senaste, så kommer det smygandes tillbaka. Nejmen för fan. Har ingen medicin nu längre heller, och det kan ta månader att fixa. Vill inte heller gå på någon jävla medicin, behöva ta med sig skiten överallt och allt. Nej. Vad fan.