Emcisquares blogg

Sitter i sängen och käkar en svingod pizza framför en film - inte helt fel ändå! Men kvällen är ung.

Fruktansvärt osäker på vad jag ska göra av den här kvällen. Är något oerhört kluven. Vet inte om jag orkar åka någonstans, men vill samtidigt inte ligga och ruttna i sängen... eller vill jag? Haha, orkar inte med mig själv. Vad händer Stockholm?

Ikväll är första kvällen på länge som jag känner mig genuint jävla glad och lycklig. Det känns riktigt äkta på något sätt, som att det verkligen kommer inifrån och bara strålar ut från varenda millimeter av min kropp. Givetvis kan jag inte låta bli att se varningsklockan, går det över i hypomani så är det mindre bra, men samtidigt vill jag bara njuta av denna fantastiska lycka. Flera av de jag träffade ikväll noterade hur glad jag var och sa att det smittade av sig, vilket bara gjorde mig ännu gladare. Att själv vara lycklig och få andra att känna likadant är ju bland det bästa man kan göra. Imorgonbitti har jag arbetsintervju och jag hoppas att humöret håller i sig tills dess, vore fantastiskt att få gå dit med ett stort leende på läpparna och bara ge allt. Just nu känner jag faktiskt att jag är rätt bra ändå, just för det här jobbet vågar jag nästan säga att jag är ett kap (åtminstone i denna stund när självförtroendet är uppåt väggarna) och jag har så många planer för hur jag ska hantera jobbet på bästa sätt. Åh, jag vill bara ignorera att klockan är elva och att resten av lägenheten sover, vill ställa mig upp och skrika och sjunga för att jag är så jävla glaaad, det här är helt sjukt. Wow. What a feeling. Något som däremot är smått oroväckande är att denna plötsliga glädje kom exakt samtidigt som jag gick in i p-pilleruppehållet... om det är dessa som slugt nog får mig sänkt medan jag tar dem vet jag inte vad jag gör. Orkar inte hålla på att byta och greja, än mindre vara utan. Får fnula på det dilemmat lite, se om lyckan håller i sig. Nu ska jag försöka lägga mig i sängen och varva ned så att jag så småningom somnar och kommer upp i rätt tid imorgon. Känns oerhört svårt när jag är såhär hyper, men jag får ge det ett försök. Ta hand om er allihop därute! Kram på er <3

Kan barely röra handen nu, smärtan har eskalerat åt fanders de senaste dagarna. Givetvis är det högerhanden också, så jag hoppas på att inte behöva använda en penna förrän handen skärpt till sig. Blir kanske till att uppsöka vårdcentral imorgonbitti om det inte bättrat sig tills dess. Andra gången på ett halvår jag söker för dessa symptom på händerna och handlederna, stop being so fucked up already thank you.

Det var fruktansvärt obehagligt på tuben tidigt imorse. Jag var bara någon sekund från att svimma och vandra in i medvetslösheten. När jag står där som bäst inklämd som en sardin bland alla människor börjar det svarta för ögonen. Mer och mer av mitt synfält börjar falla bort och rösterna runt omkring mig börjar låta som om de hördes genom vatten. Jag känner igen känslan från andra gånger och inser att jag håller på att svimma. Snabbt som fan glider jag ned längs tunnelbanetågets vägg till sittande läge, utan att bry mig om vilka fundersamma blickar jag antagligen får av människorna runtom mig. Där sitter jag sedan med huvudet framåtlutat i hopp om att få mer blod till hjärnan tills vi kommer fram till ytterligare en station, då pojkvännen hjälper mig upp och leder ut mig från tåget. Så fort jag bara förmår tar vi oss upp till närmsta butik och köper en juice som jag börjar hälla i mig. Efter en stund blir det bättre, och jag tog mig sedan hem utan större problem. Helt klart en annorlunda start på dagen. Gissar på att detta var resultatet av en kombination av för lite sömn, för lite vätska och mat under det senaste dygnet. Som det kan gå. Hoppas nu på att slippa liknande situationer.

Jaha, nu har jag sökt jobb. Intervju på fredag. Visserligen bara som timvikarie, men ändå. Det enda jag gjort hittills i mitt liv utöver sommarjobb är att plugga och vara sjukskriven. Från mars till juni var jag sjukskriven i år. Nu är jag på banan igen, nu tar jag ett terminsuppehåll från plugget för att komma på vad jag egentligen vill göra och troligtvis kommer jag att jobba som vikarie under den tiden. Tillbaka i min gamla hemstad och tillbaka i min gamla grundskola. Jag är fruktansvärt taggad, men givetvis dyker tankar som "kommer jag klara det här?" upp. Klart man tvivlar på sig själv när de senaste två åren sett ut som de gjort. Men jag hoppas det går bra. Det måste det göra.

Om jag inte börjar göra något meningsfullt snart så går jag under.

Känner mest för att hoppa på en båt någonstans och aldrig komma tillbaka

Två nätter kvar med endast min mjukisgris bredvid mig att krama. Håll ut nu Emci.

Vill verkligen bara gråta just nu men det kommer inga tårar...