Riktigt namn:
Luder Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Sex
Bor:
Själv
Politik:
Feminist
Dricker:
Energidricka
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2013-08-02
Det känns jobbigt att det inte går att ta ett kort o bara ladda upp här, utan man måste ha en webbadress för bilden så därför kan jag inte lägga in nån i detta inlägg som hör hit just nu. Eller jo kanske men vi får se lite senare när inlägget är klart. Hej iallafall. Jag blev inlagd igår, igen. Jag drog upp för mig själv, jag har tagit plats i mitt eget liv och stått upp för mig själc. Om man älskar en person, så kan man inte titta denne i ögonen och berätta hur äcklig och värdelös hon är, säga att man hatar henne och aldrig vill se henne igen. Han kan inte älska mig om han klarar av det. Det kanske var kärlek, det kanske är kärlek . Men som jag ser det, så är kärleken bara en illusion. Jag tror inte längre på kärlek. Inte äkta kärlek. Jag ska aldrig mer släppa in någon, under mitt skinn där de kan riva mig och äta mig inifrån. Aldrig
Är inlagd somsagt och jag har fått tillåtelse att ha min telefon mesans jag befinner mig inne på rummet, har i princip bara legat här sen jag kom hit. Vill inget, vill inte gå ut, vill inte äta, vill inte se folk, vill inte träffa folk, vill inte. Jag har skurit mig mer än vanligt nu, eller ja igår. Hela benen och hela armarna,en vad gör det? Jag mig när jag såg hur blodet rann längst handlederna igår, allt kändes så lungt. Så harmoniskt och fint.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, men över helgen iallafall. Är ju i Falun så igår tänkte jag smita ut och dra ner o träffa Ellinor eller liknande, men jag hade inte ork. Min kropp sa nej, mina demoner sa att jag inte skulle klara det, dom sa att jag inte kommer klara någonting. Och dumjävlarna här kollar ju igen alla ens saker och kläder och göt en kroppsvisitering när man kommer hit, men dom missade rakbladet ja hade gömt på min kropp. Jag har det om det skulle krisa. Nu kom personalen så i have 2 go.. Hörs senare
Btw så gick de inte att få in bilder. Men ni har ju mig på gifyo
ångesten är dock kvar, men inte lika stark.
det känns bra nu
jag är lugn nu
nu har jag fått en liten dos medicin. en (8) bongar har jag rökt. ligger i min säng, saknar honom. tänker på honom.
jag tror han har det bra just nu, men jag vet inte. jag har det ganska bra.
men jag vet att det bara är en illusion, jag vet att ångesten snart, sakta, men säkert kommer komma tillbaka.
men jag lyckades få med mig en ganska skaplig snusdosa hem, full i prinicip. så jag kommer antagligen klara av morgondagen.
im grey. just like the heaven is now adays, in the wintertime, everything seems to be depressing me more then usual.
''tog inatt 6 st 25mg ungefär och blev helt mongo efter ett tag hallucinerad i flera timmar..
såg så mycket saker men jobbigt att skriva ner allt..
Såg tex min polare stå i min gadrob men ingen var där såklart
sen såg jag massa stora insekter o skit på golvet...
men VAFAN lergigan?? Man får la inga hallisar på det?? (Tydligen)''
-en snubbe på flashback
har läst massa skumma stories om lergigan nu, har tagit 5 st/25mg lergigan, 1 propavan och 1 sertralin....
nu ska jag duscha och sen sova, eller?
jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. jag älskar dig så mycket, men jag klarar inte av detta mer,
apelsinjuic3, skulle behöva några av domdär oxyxontinen/normen,,,,,,,,,,, tack på förhand
fan
det är så sjukt jobbigt, att sakna nått man hade, nått man haft, som man vet slet en isär, det är jobbigt att sakna något man mått dåligt över, det är så jobbigt att tänka tillbaka på vad vi hade, för jag vet inte om det är värt att sakna eller om det är en sån sak jag borde se tillbaka på och hata dig för. hata dig för att du behandlade mig så. hata mig själv, för att jag behandlat kristoffer så som du behandlade mig. för jag vet hur ledsen jag var. jag var så ledsen.
och du brydde dig, det var de som va grejen. du brydde dig verkligen, men det var du som slet mig itu.
jag kan inte skilja på om jag saknar dig eller hatar dig,
kan inte skilja på om jag vill glömma dig eller va med dig
kan inte skilja på om det vi hade var fint eller hemskt
jag kan inte skilja på mina känslor, men jag menar. hur förklarar man att den enda som kunde få en att må bra, var den enda anledningen till varför man skar sig, grät och bröt ihop ca 5 dagar i veckan? hur förklarar man det?
det går inte ihop
