sapiosexuals blogg

ÅÅÅÅÅHHHH, hittade min gamla favorit-video på YouTube och satt med ett fett leende på läpparna. Kan fortfarande varje replik.

"HE'S IN THE FREEZER ISN'T HE?! You sick fluff!"

Nejmen vad trevligt detta är.
I morgon blir man utskickad ur huset då föräldrarna ska kunna pippa, vilket gör att jag behöver någonstans att krascha. "Kan du inte sova hos Amanda?" frågades det. Nejmen, det går ju inte, för hon ska ju också knulla.

Har ingenstans att vara för att alla ska knulla. Alla förutom mig.
Nej. Inte okej. ):




Denna gifen är så perfekt nu

Den 13:e november blir det We Came As Romans, Parkway Drive, Like Moths To Flames(<33) och Memphis May Fire.


YES.

Alltså, det där mer ödet, att saker är menade osv. = nej. De flesta tror på att saker händer av en mening, och ibland kan man nästan luta åt det hållet själv, men det är till en viss gräns. Mammas kära väninna var här precis och hon retar gallfeber på en varje gång. Hon kan nämligen inte se tecken på att man är ointresserad eller helt enkelt upptagen med annat. Går man in i köket för att ta te reser hon sig och följer med en. Går man på toa snackar hon fortfarande när dörren är stängd. Går man upp på ovanvåningen snackar hon med en tills att man stängt dörren. Det blir rätt jobbigt.
I alla fall, efter att ha fått förklara en anledning till att jag kanske är mer irriterad än vad jag borde, talade hon massor om ödet, att saker är menade att hända osv. och mamma har blivit likadan. Det är som sagt okej till en viss gräns, för ibland kan man tänka att en händelse var så märkvärdig att det måste ha varit ödet, men de tar det till nästa nivå. Missar man bussen är det menat, för då kanske man träffat någon person som kommer att vara viktig i ens liv på nästa. Råkar man träffa på en person x antal gånger utan anledning är det något som man behöver säga till den personen osv. Hela tiden. Och jag tror(tyvärr) inte på det. Den hära väninnan snackade även massor om att folk inom ett visst stjärntecken är på ett visst sätt, men att hon är lite av olika tecken. Hon har träffat massa folk som det stämt in på osv. och hon tror absolut att stjärntecknet definierar hur man är och vilka egenskaper som man har. Det enda som jag slängde in i den konversationen, som hon nog trodde att jag var delaktig i trots att jag tittade på tv och försökte skärma av, var "desto mer man söker efter bekräftelse, desto mer får man". "Jojo, det är klart - men dem jag träffat har det alltid stämt in på".

Jag tror inte på ödet. Jag tror inte att saker är menade att hända. Jag tror att man själv får göra så att saker händer och göra saker meningsfulla. Vissa saker har ingen förklaring, och det är så jag tar det. Jag vägrar tro att, bara för att jag råkar stöta på en person på stan, som tydligen hade gått ut samma dag vid samma tid, så ska det betyda något. Det är okej om andra tror det, absolut, de har något som styr dem genom livet och som "förklarar" varför saker händer så som dem gör, men jag tror inte på det. Så är det bara, tyvärr.

Jag har börjat lyssna på Gotye. Jag har börjat lyssna på Muse. Och jag njuter av det.
What.









Vart fan är detta på väg?

I morse, klockan 8, var man på plats vid Scaniabadet(västra hamnen i Malmö), redo för att springa milen. Jag var pepp som in i helvete, dock osäker på om jag skulle komma in under 50. Jag ville ner på 45, men förväntade mig inget. Särskilt inte när det var så fruktansvärt kallt. Tror att det var runt 6-7 grader ute och benen ville knappt röra på sig. Man satte igång att springa halv 8.30 och när jag sprungit 5 km, där man skulle vända, stannade jag till. Det som aldrig hänt förut hände - jag stannade. Benen hade domnat och huvudet sa nej, jämfört med att alltid säga "KÖR, DU KLARAR DET!". De kvarstående 5 kilometrarna stannades det säkert 10 gånger och jag tänkte att jag kommer att dö. Och jag var arg, för jag har aldrig stannat innan. Jag har alltid kört tills att jag var klar, hur jobbigt det än blir. Men, när det var ca 2 km kvar körde jag non-stop. Jag ville kollapsa, men jag skulle fan i mål. När jag väl kom fram och fick höra tiden blev jag chockad. 47.24. Trots att jag stannade så många gånger. Det enda som jag tänkt därefter var att, hade jag inte stannat, hade jag kunnat ha kommit ner på 45 minuter. Men är ändå glad. För jag kom in under 50, trots kylan, värken i benen och trots att jag hade stannat ett flertal gånger. Så jag är glad. Nästa gång så. Och, gärna när det är varmare.

Idag är jag såhär. Precis såhär.


Jag har så oerhört mycket energi idag. T.om min lärare undrade vad det är med mig, då hon aldrig behövt säga till mig om något tidigare. Jag brukar alltid lyssna och vara uppmärksam, men kunde inte idag. Eller, hade svårt för det idag. Även efter lektionen sa hon att hon inte är van vid att se mig såhär, då jag stod och puttade på en av mina klasskamrater. Jag vill bara springa hundra varv runt huset, springa in och brotta ner folk och sjunga så högt jag kan. Vad är det med mig idag

Tillägg;
Skrattade så hysteriskt att jag råkade bita mig i kinden, rätt hårt.

^ Köttbit till höger

Var hos kära Amanda idag, tillsammans med min mamma. Jag kände från ingenstans för att dansa, så vi gick in på hennes rum och vred upp musiken, sedan körde jag. Dock var jag omedveten om att hon filmade



Sjöng med till King For a Day

Jag hade sparat ihop 72 tatueringar från V6-tuggumin i X antal månader, och av det gjorde jag och Amanda i dag vars en sleave.