Men, det var ju ödet, det var menat

Alltså, det där mer ödet, att saker är menade osv. = nej. De flesta tror på att saker händer av en mening, och ibland kan man nästan luta åt det hållet själv, men det är till en viss gräns. Mammas kära väninna var här precis och hon retar gallfeber på en varje gång. Hon kan nämligen inte se tecken på att man är ointresserad eller helt enkelt upptagen med annat. Går man in i köket för att ta te reser hon sig och följer med en. Går man på toa snackar hon fortfarande när dörren är stängd. Går man upp på ovanvåningen snackar hon med en tills att man stängt dörren. Det blir rätt jobbigt.
I alla fall, efter att ha fått förklara en anledning till att jag kanske är mer irriterad än vad jag borde, talade hon massor om ödet, att saker är menade att hända osv. och mamma har blivit likadan. Det är som sagt okej till en viss gräns, för ibland kan man tänka att en händelse var så märkvärdig att det måste ha varit ödet, men de tar det till nästa nivå. Missar man bussen är det menat, för då kanske man träffat någon person som kommer att vara viktig i ens liv på nästa. Råkar man träffa på en person x antal gånger utan anledning är det något som man behöver säga till den personen osv. Hela tiden. Och jag tror(tyvärr) inte på det. Den hära väninnan snackade även massor om att folk inom ett visst stjärntecken är på ett visst sätt, men att hon är lite av olika tecken. Hon har träffat massa folk som det stämt in på osv. och hon tror absolut att stjärntecknet definierar hur man är och vilka egenskaper som man har. Det enda som jag slängde in i den konversationen, som hon nog trodde att jag var delaktig i trots att jag tittade på tv och försökte skärma av, var "desto mer man söker efter bekräftelse, desto mer får man". "Jojo, det är klart - men dem jag träffat har det alltid stämt in på".

Jag tror inte på ödet. Jag tror inte att saker är menade att hända. Jag tror att man själv får göra så att saker händer och göra saker meningsfulla. Vissa saker har ingen förklaring, och det är så jag tar det. Jag vägrar tro att, bara för att jag råkar stöta på en person på stan, som tydligen hade gått ut samma dag vid samma tid, så ska det betyda något. Det är okej om andra tror det, absolut, de har något som styr dem genom livet och som "förklarar" varför saker händer så som dem gör, men jag tror inte på det. Så är det bara, tyvärr.