Riktigt namn:
Emelie Civilstatus:
Inte valt
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Inte valt
Bor:
I skogen
Politik:
Kommunist
Dricker:
Öl
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2011-07-02
Jag planerade att gå upp tidigt och åka ner till stan vid tolv för att fixa lite grejer, men det slutade med att jag somnade om lite för många gånger och drog ner närmare fyra istället. Mötte upp Flygplan, gick in på H&M för o leta efter en sak för 50:- men kom ut med ett mörkrött läppstift för 100:-. Värt ändå. Köpte även en superbra klänning på Monki. Markus var ungefär lika överraskad som mig över att jag köpte någonting som inte är helsvart.
Nu är jag hemma och ska jag försöka göra mig i ordning så gott det går och vid halv åtta kommer Arvid och Felix hit för att kolla igenom spellistan för ikväll samt förfesta lite.
Har ni inget annat för er ikväll så rekommenderar jag att ni drar till Jazzhuset och ser asgrymma Del III, samt dansar till plattorna vi spelar från klockan ett till tre. Gör ni det så måste ni även säga grattis till mig för vid tolvslaget fyller jag fanimig arton. Galet.
Det är inte ofta jag hittar en foundation som matchar min hudton utan att se gul eller glansig ut, samt kostar under femhundra kronor. Men idag! Ja jävlar. Köpte hem en i hopp om den kanske inte skulle se helt fel ut och nu är jag lite förälskad. Materiell lycka. Jag är så nöjd.
Ska vi snacka om annat jag är nöjd över så kan vi ju ta upp det helt sjuka faktumet att vår singel alldeles snart har 20k plays på Spotify. Vi släppte den ju för fasen för bara lite mer än en och en halv månad sedan. Hur i helvete? Det känns så himla märkligt men jag är så himla tacksam. Rörd.
(https://open.spotify.com/track/7dyyZbnFAFE46bEj6rVVGv)
Idag ställde jag min väckarklocka på 10:59 (för att jag tänkte vara produktiv och gå upp innan 11), men vaknade istället 13. Har väl fortfarande inte riktigt gått upp ur sängen. Men det är okej för jag har studiedag; och för att det är dekadens i väderform utomhus. Och för att jag fortfarande känner mig lite urmjölkad efter helgens påhitt.
I lördags mötte jag upp Felix i Haga för en fika som kassören inte tog betalt för och drog sedan till Arena 29 för att se några bekanta spela musik och hälsa på Alice som i år igen fick vara proffsig jury för Musik Direkt. Det var mediokert men helt okej och efteråt sa Alice att hon ville ha öl så vi drog till Hops. Jag hade nitton kronor på mitt konto men lyckades ändå bli snorfull och vid stängning drog vi till Gretas. Väl där började jag nyktra till lite och insåg hur jävla mycket folk som omgav mig. Började få panikkänslor och kände hur det tryckte bakom ögonlocken och när Alice märkte det tog hon tag i mina händer och sa att jag var i tryggt sällskap. "Jag ser dig som min vän nu, och jag vill att du ska veta att jag inte låter någonting dåligt hända mina vänner". Shoutout till henne för att hon är asgrym. Efter det och några öl till släppte den värsta ångesten och jag kunde istället skratta åt hur Felix och Nadja trängdes på ett podium och dansade till schlagerlåtar.
Vid klockan sex satt vi i Alices lilla lägenhet i Vasa och åt hummusmackor och snackade relationer. Somnade åtta, vaknade elva. Blir sällan bakfull men det uppvaknadet var inte barmhärtigt. Några timmar med huvudet i händerna och sedan iväg till en andra dag med Musik Direkt. Blev kär i minst fyra band men totalt jävla superförälskad i ett. Petrichor. Kom ihåg det namnet.
Nu ska jag dra ner till närmaste affär och hoppas att dimman döljer hur sunkig jag känner mig.
Shoutout och förlåt till alla som har mig på Skype då den tydligen har valt att skicka länkar till bantningsartiklar till alla mina kontakter. Två gånger.
Det är inte jag som försöker framföra ett inte-så-subtilt budskap, den har fått en egen vilja.
02:47 och jag borde väl egentligen sova (inte för att jag ska upp till någonting imorgon heller) men har istället lyssnat på Beskyddaren x antal gånger. Varför jag trodde att det skulle vara en bra idé vet jag faktiskt inte, för det är det ju verkligen inte. Tänker återigen på hur det var för 100 veckor sedan, saknar det, känner hur avsaknaden av tårar tränger lite bakom ögonlocken och förstår nog själv att jag måste tänka mindre; göra någonting. (https://open.spotify.com/track/0lylrFBnwi4HwMGJkwfAjF)
Har i alla fall fått lite skrivande gjort. Ord som jag inte vill slänga bort och radera så fort de skrivits. Det är väl positivt. Tycker de passar den nya låten vi filar på. Bra. Det blir nog bra. Löjligt.
Snabb summering på senaste veckan? Jag har varit otrevligt jävla förkyld. Idag känns det dock bättre.
Nu till det viktiga:
Bowies bortgång här om dagen kändes i bröstet, absolut, självklart. På "musikvärlden har förlorat en riktig jävla stjärna"-sättet. Men när jag powernap-vaknade upp till tre meddelanden om att Alan Rickman har dött så blev det faktiskt jobbigt på riktigt. Det är nästan så att jag sitter och snyftar. Det känns nästan lite dumt men precis som när jag som elvaåring drömde att Rupert Grint hade dött så känner jag mig tom. Som en apatisk liten pöl på golvet. En känslosam sörja. Det känns som jag förlorat en kär barndomsvän. Helvete. Aj. Jag vill inte.
Nu ska jag smågråta till The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. 2016 är redan så himla märkligt.
Låt mig berätta lite om hur min sociala fobi fungerar då en snubbe nyss kom hit för att höra lite om vi fått fiberbredband, om det fungerade som det ska, etc etc.
Min första tanke när jag hörde att det knackade på dörren var att det måste vara min lillebror som tappat bort sin nyckel igen, men när jag hörde hur någon istället började prata med mamma om fiber blev min första tanke att jag måste fly. Så jag flydde ut på balkongen. Tänkte att det inte skulle ta så lång tid.
Så jag satt där på det snöiga, iskalla golvet och lyssnade på hur mamma minglade och önskade att hon skulle be honom gå. Men istället för att det pratades om vad som faktiskt var relevant hörde jag hur min mamma nämnde att hon jobbat inom hemtjänsten, pizza och att vi har fin utsikt. Och min panik började stiga. Jag kedjerökte för att ha någonting att göra, skrev panikartat i vår bandchatt tills min mobil dog av kylan och kände hur mina fötter började domna bort.
Här, om inte mycket tidigare, hade en normalfungerade människa rest sig och gått in. Men inte jag, så klart. I mitt huvud rullade minst tjugo olika scenarion gällande hur jag kunde skämma ut mig genom att gå in. Liksom hallå, jag hade ju fan foppatofflor på mig. Och ifall jag redan suttit ute i femton minuter så var det ju märkligt ifall jag gick in då, visst? Då kommer han ju undra varför jag suttit där ute i femton minuter.
Så jag satt kvar. Mamma knackade på dörren några gånger och frågade, högt och tydligt, ifall jag inte vågade komma in, vilket höjde mina panikkänslor med ungefär 200%. Men jag satt kvar. I fyrtio minuter satt jag kvar, enbart för att jag inte kom på ett bra sätt att säga "hej". Jag orkar inte med mitt eget huvud längre. Trodde att jag hade kommit över de här tankarna bättre än vad jag nog egentligen har.
Men nu ska jag lägga mig under täcket, se på någon film och tina. Vaknade dessutom med en superhosta som jag hoppas inte har förvärrats nu på grund utav min oduglighet i sociala situationer.
