Min sociala fobi i små vardagliga situationer

Låt mig berätta lite om hur min sociala fobi fungerar då en snubbe nyss kom hit för att höra lite om vi fått fiberbredband, om det fungerade som det ska, etc etc.
Min första tanke när jag hörde att det knackade på dörren var att det måste vara min lillebror som tappat bort sin nyckel igen, men när jag hörde hur någon istället började prata med mamma om fiber blev min första tanke att jag måste fly. Så jag flydde ut på balkongen. Tänkte att det inte skulle ta så lång tid.

Så jag satt där på det snöiga, iskalla golvet och lyssnade på hur mamma minglade och önskade att hon skulle be honom gå. Men istället för att det pratades om vad som faktiskt var relevant hörde jag hur min mamma nämnde att hon jobbat inom hemtjänsten, pizza och att vi har fin utsikt. Och min panik började stiga. Jag kedjerökte för att ha någonting att göra, skrev panikartat i vår bandchatt tills min mobil dog av kylan och kände hur mina fötter började domna bort.
Här, om inte mycket tidigare, hade en normalfungerade människa rest sig och gått in. Men inte jag, så klart. I mitt huvud rullade minst tjugo olika scenarion gällande hur jag kunde skämma ut mig genom att gå in. Liksom hallå, jag hade ju fan foppatofflor på mig. Och ifall jag redan suttit ute i femton minuter så var det ju märkligt ifall jag gick in då, visst? Då kommer han ju undra varför jag suttit där ute i femton minuter.

Så jag satt kvar. Mamma knackade på dörren några gånger och frågade, högt och tydligt, ifall jag inte vågade komma in, vilket höjde mina panikkänslor med ungefär 200%. Men jag satt kvar. I fyrtio minuter satt jag kvar, enbart för att jag inte kom på ett bra sätt att säga "hej". Jag orkar inte med mitt eget huvud längre. Trodde att jag hade kommit över de här tankarna bättre än vad jag nog egentligen har.

Men nu ska jag lägga mig under täcket, se på någon film och tina. Vaknade dessutom med en superhosta som jag hoppas inte har förvärrats nu på grund utav min oduglighet i sociala situationer.