Riktigt namn:
Love Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Straight
Intresse:
Tatuering
Bor:
Med någon
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Milkshake
Musikstil:
Rock
Klädstil:
Svart
Medlem sedan:
2009-08-22
Nu är jag tillbaka i vingåker efter att ha varigt "hemma" för första gången på 10.5 års tid.
var å besökte min gamla stödfamilj det första jag gjorde, och det blev ett resultat av många blandade känslor..
inte bara för mig utan även för dom.
Och lyckan som spred sig genom kroppen nu när jag kom hem och läste inlägget som Peter (pappan) i familjen skrivigt om mig..
Sitter här helt rörd och tårögd av att se hur många som brydde sig och hade kommenterat och gillat det var nästan 100 stycken...
det var ett stort privilegium för mig att få vara där, och få höra hur mycket jag än betyder för dom.
det blev ett par lyckade dagar "hemma", och jag planerar på att åka tillbaka om inte allt för lång tid..
det finns ju som sagt inget som är så underbart som att vara hemma.
<3
( inlägget som peter hade skrivit om mig)
Dagens häftigaste upplevelse: För en halvtimme sedan ringde det på dörren och utanför stod tre unga vackra kvinnor. Jag såg nog ut som ett fån när frontkvinnan frågade: "Känner du igen mig?". Jag tvingades svara nej. Då berättade frontkvinnan att hon var Love, den lilla flicka som vår familj var stödfamilj för under några år mellan 5-8 års ålder. Love bodde med oss minst varannan helg som en avlastning för hennes mamma som var på väg bort från mångårigt narkotikamissbruk. Allt såg ut att gå bra med mamman. Men tyvärr sprack återhämtningen efter tre-fyra år och mamman föll tillbaka i destruktivitet och missbruk.
Lilla Love sköljdes med i sin missbrukande mammas elände och försvann bortom vår horisont. Vi försökte flera gånger att söka efter Love och hennes mamma, men spåren var utsuddade... .
Att i afton få möta denna frejdiga unga dam som talade så varmt om vår familj och det bemötande och värme hon fick hos oss kändes väldigt fint. Att konkret och oreserverat ställa upp för ett barn i nöd, att öppna sitt hem med värme är ingen uppoffring - det är en ynnest - som lönar sig i långa loppet i form av respekt och oreserverad uppskattning.
Hemma för första gången på 10.5 år..
nu är ja där ja hör hemma...
där det va meningen att jag skulle va ..
nu är jag i mariefred och har de helt underbart..
njuter av livet träffar gamla bekanta och älskar livet bara helt allmänt!!
tja.
idag är jag deprimerad men skrattar som ett as..
vi gjorde ett spontant försök att bleka mitt hår igår i brist på annat och ja ser nu ut so0m...
en orange blond bimbo.
eller som nå slyna man plockar upp från gatan..
så från å med nu är jag arab med gardin på huve...
nä men ja bär sjal...
tips? om hur ja kan fixa detta innan jag får pengar å kan bleka de?
hör av er!!
men som + i kanten så fick ja klippa lugg på emma och hon vantrivs å då behöver inte bara ja lida hahaha :*
äckel trist har ja och jag känner mig hatad av vårt universum..
ställ mig frågor på ask, vad som helst så har ja något att göra...
http://ask.fm/LoveBerggren
Hej hemma efter skogsröjet nuuu!
eller igår men då decka ja (A)
det var en helt fantastisk jävla helg med UNDERBARA människor BRA band och massa alkohol.
åkte dit i torsdags.. och hem igår så därför ja va sliten.
nu funkar inte min mobil ahhahaha
ska ut å röka å sååå men här av er å ha de bääääst!!
<3
PEACE
Hej.
det är såhär jag har haft många funderinger över det här med "normal" och även "vänskap"..
så om man sätter ihop dom 2 orden blir de ju "Normal Vänskap" vilket leder till min fråga..
vad är en Normal vänskap?
hur fungerar den, vad brukar "normala vänner" göra?
för nu när jag suttit här å tänktöver vad jag gjort tillsammans med mina vänner under åren, så känner ju jag att de är ju allt..
förutom normalt.
Men vad innebär det? Är vi onormala? Kontiga? eller vad fan är vi? eller vad har vi för jävla gemenskap?
lixom så sjuka saker vi gjort när vi umgåtts är inget ja hört andra prata om att dom gjort med sina vänner..
Och nu när jag sitter här och delar med mig av mina funderingar inser jag att skulle jag berätta så skulle vi låta helt psyko.
men jag skulle nog föredra att kalla de en "unik vänskap" istället.
för egentligen vem fan vill va normal, ha en "normal vänskap" eller ett "normalt förhållande" osv..
är de inte just de här unika som gör de så bra? om de så är .. varför strävar vi mot detta "normala liv" ?
vad är de som gör att vi Anstränger oss så hårt för att bli en del av de NORMALA?
för att vara en av alla?
Själv vart där förr å idag kan ja då inte förstå de blekaste varför jag ville vara en del av det eller dom.
för när ja kom in i det här "normala" "coola" umgänget som lever av att -se -låta - å verka så perfekta så måste jag erkänna att jag aldrig haft tråkigare i hela mitt liv.
ALDRIG.
att leva ett liv där man gör allt för att passa in i normen så anser inte jag att de är ett värt liv.
så jag är nog faktiskt jävligt nöjd med att vara Unik , med mina Unika vänner I min Unika vänskap ..
för den blir då iallafall aldrig tråkig!
V A R U N I K, V A R D I G S J Ä L V !
