Helt jävla underbart..

Nu är jag tillbaka i vingåker efter att ha varigt "hemma" för första gången på 10.5 års tid.
var å besökte min gamla stödfamilj det första jag gjorde, och det blev ett resultat av många blandade känslor..
inte bara för mig utan även för dom.
Och lyckan som spred sig genom kroppen nu när jag kom hem och läste inlägget som Peter (pappan) i familjen skrivigt om mig..
Sitter här helt rörd och tårögd av att se hur många som brydde sig och hade kommenterat och gillat det var nästan 100 stycken...
det var ett stort privilegium för mig att få vara där, och få höra hur mycket jag än betyder för dom.
det blev ett par lyckade dagar "hemma", och jag planerar på att åka tillbaka om inte allt för lång tid..
det finns ju som sagt inget som är så underbart som att vara hemma.
<3



( inlägget som peter hade skrivit om mig)

Dagens häftigaste upplevelse: För en halvtimme sedan ringde det på dörren och utanför stod tre unga vackra kvinnor. Jag såg nog ut som ett fån när frontkvinnan frågade: "Känner du igen mig?". Jag tvingades svara nej. Då berättade frontkvinnan att hon var Love, den lilla flicka som vår familj var stödfamilj för under några år mellan 5-8 års ålder. Love bodde med oss minst varannan helg som en avlastning för hennes mamma som var på väg bort från mångårigt narkotikamissbruk. Allt såg ut att gå bra med mamman. Men tyvärr sprack återhämtningen efter tre-fyra år och mamman föll tillbaka i destruktivitet och missbruk.
Lilla Love sköljdes med i sin missbrukande mammas elände och försvann bortom vår horisont. Vi försökte flera gånger att söka efter Love och hennes mamma, men spåren var utsuddade... .
Att i afton få möta denna frejdiga unga dam som talade så varmt om vår familj och det bemötande och värme hon fick hos oss kändes väldigt fint. Att konkret och oreserverat ställa upp för ett barn i nöd, att öppna sitt hem med värme är ingen uppoffring - det är en ynnest - som lönar sig i långa loppet i form av respekt och oreserverad uppskattning.