ADRIAN A.K.A TROUBLEOFUNICORN
Är en wb-fjortis, även om han inte vågar erkänna det. :P
Tjej, 29 år. Bor i Stockholm, Stockholms län. Är offline
LyDJa har inte lagt till några event än.
Är en wb-fjortis, även om han inte vågar erkänna det. :P
Ska man till London ;D
Fish n Chips, Madame Tussauds, Harrods och London Eye :3
Den 6:e december ska älskling komma upp hit så ska vi se Muse tillsammans.
Matt, Chris & Dom <3
När ska folk lära sig att skönheten sitter på insidan och inte utsidan? Blir så jävla less på alla dessa tjejer och killar, som tycker att ''underviktiga'' och ''överviktiga'' är äckliga. Så himla pinsamma människor, vem fan vill vara tillsammans med en skitsnygg hen om hen ändå är helt dum i huvudet? Visst jag själv kanske inte attraheras lika mycket till vissa som till andra. Men jag nervärderar inte en människa på grund ut av en vikt. Finns anledningar till ens kroppsform. Size 0 existens måste vara det sjukaste någonsin. Ens personlighet är så mycket bättre.
Ett bra citat:
''Finns inga fula människor på denna jord.
Bara folk med dålig smak.''
Har nyss vaccinerat mig mot livmoderhalscancer, fyfan vad ont den gjorde D:
Pappa kalla mig ändå för dagens hjältinna, så töntigt. Men aja! :3
Nu knarkar jag Maskinen och dricker Cola, rätt nice ändå! Blir la till att sjunga lite Kareokeparty och sen dra ut x)
1. Skulle jag få en kram av dej, om jag var ledsen?
2. Skulle jag få låna dina kläder, om mina var blöta?
3. Skulle jag få bo hos dej, om jag rymt hemifrån?
4. Skulle du gråta på min begravning om jag dött?
5. Skulle du kunna mörda mej, för 1 miljon kr?
6. Skulle du kunna pussa mej, om det var det ända sättet för mej att överleva?
7. Skulle du vilja vara bästavän med mej?
8. Skulle du svara: "Detsamma" om jag sagt att jag älskar dej?
9. Skulle du ta självmord, ifall jag gjort det?
10. Skulle du kopiera denna text, ifall jag blev tacksam för det?
Älskling, den dagen det blev vi, kunde jag inte tänka klart, för jag var så sjukt glad över att det hade blivit vi. Du var så sjukt gullig och snäll, jag var redan kär i dig efter att vi börjat prata, för jag kände en stark känsla för dig med tanke på hur rolig du var att skriva med och jag kunde skriva om precis allt.
När vi väl träffades var vi båda nervösa, du verkade mer nervös än mig, men jag tror min kärlek till dig lugnade ner mig ett par grader. När jag väl såg dig gåendes utanför mitt tåg blev jag lika nervös som dig; jag tänkte bah; oh, där är min snygging! ;) <33
När jag väl fick dig att skratta kunde jag inte sluta le. Ditt skratt är underbart att höra och ditt leende är vackert att se.
Jag har aldrig varit såhär kär förut som jag är i dig, älskling. Du gör mig lycklig och räddade mitt liv från att gå i kras utav depression.
Jag vill dela mitt liv med dig. Det är faktiskt så jag känner. Har vi bara varann, så kan vi klara vad som helst, tillsammans<3
Jag älskar dig mer än vad luft betyder. Mitt hjärta bultar snabbare än en leopard springer. Ditt leende är vackrare än solen. Min kärlek är starkare än att stjärnorna på natthimlen.
Du är den enda och allt jag vill ha, Lydia ******. Min älskling, sötnos, snygging, ketchupflaska osv c:
Jag älskar dig! All min kärlek tillägnas dig, och bara dig, babe :* <3333
Jag föddes i mitten av augusti 1995, jag var första barnet så mina föräldrar skulle alltid fota mig. Ungefär 3 år senare fick jag min lillebror. Då var mitt liv bra. Har inga minnen alls från den tiden om jag ska vara ärlig. För ungefär då började folk vara taskiga mot mig och jag förlorade både självkänsla och självförtroende. Ofta låste jag in mig på toaletten och grät, men var jätteglad när jag kom hem. Detta beteende fortsatte i största del i grundskolan. Jag fick sällan vara med, eftersom jag var konstig och asocial. Min pappa fick en hjärntumör när jag var 6-7 år gammal, och har fått opererats en del. Min bror föddes med gomspalt så han har också varit/är en del på sjukhus. Men pappas sjukdom knäckte mig mest och jag klandra mig själv för den. I skolan var det inte bättre, mobbningsgruppen ansåg inte min situation så allvarlig. Istället gick det ut i hemmet och jag var 9 år gammal när jag försökte ta livet av mig för första gången. Har sedan den dagen alltid velat dö. Mina tre år i högskolan var mina värsta år. Miste min farfar och en kompis under 2009. Blev utsatt för tackraserier både i och utanför skolan. År 2010 hamnade jag hos BUP eftersom mina föräldrar ansåg att det var allvarligt. Gick bara ett halvår där innan jag bytte och då hann jag missta ytterligare två kompisar, en i cancer och en begick självmord. Blev hotad med att själv hamna på psyket. För när hösten 2010 kom begick min bästa vän självmord och min kompis blev rånad och misshandlad. Jag fick ta hand om bästa väns flickvän, vilket resulterade att jag började både dricka och röka konstant. Pallade inte med skolan, sa ofta att jag var sjuk bara för att slippa gå. Trodde allt skulle bli bättre i gymnasiet men då förlorade jag två släktingar, sen var skolan/gymnasiet också ett rent helvete. Min egna pappa har aldrig stöttat mig, utan istället har jag fått stöd med mina drömmar av två killkompisar. Istället för att säga att jag bara kommer misslyckas att branschen är alldeles för hård för mig, har de trott på mig och sagt att jag kommer lyckas. Men min depression finns kvar, likaså mina olika destruktiva beteende. För ingen har någonsin tagit mig på allvar. De har aldrig sträckt ut en hand för att hjälpa mig istället har de knuffat bort mig. Varje dag är en kamp för mig eftersom jag oftast vill dö. Får hitta något positivt i minsta lilla grej. Just nu är jag helt förstörd. Kan inte kolla mig i spegeln utan att bli äcklad (har försökt svälta ihjäl mig ett antal gånger nu) och håller ofta tyst eftersom jag tror att någon kommer skratta åt det jag säger. Anledningen till att jag lever fortfarande är att jag har min familj, mina änglar (tror inte på människor eftersom de flesta är opålitliga) och så musiken. Musik, det är min renaste kärlek. Den har stöttat mig genom alla jobbiga situationer. Nu ska jag tjafsa med alla psykologer, terapeuter och psykiatrer om att få hamna på ett behandlingshem så jag blir en glad Lydia, ifall blir mer som den tjejen jag var för dryga 13 år sen.
Gårdagen firades med EM, pizza och Cola. Rätt niiice.
Idag ska jag kanske träffa en kompis :>
Så himla skönt att vara ledig :DD