VARFÖR JAG MÅR SOM JAG GÖR.

Jag föddes i mitten av augusti 1995, jag var första barnet så mina föräldrar skulle alltid fota mig. Ungefär 3 år senare fick jag min lillebror. Då var mitt liv bra. Har inga minnen alls från den tiden om jag ska vara ärlig. För ungefär då började folk vara taskiga mot mig och jag förlorade både självkänsla och självförtroende. Ofta låste jag in mig på toaletten och grät, men var jätteglad när jag kom hem. Detta beteende fortsatte i största del i grundskolan. Jag fick sällan vara med, eftersom jag var konstig och asocial. Min pappa fick en hjärntumör när jag var 6-7 år gammal, och har fått opererats en del. Min bror föddes med gomspalt så han har också varit/är en del på sjukhus. Men pappas sjukdom knäckte mig mest och jag klandra mig själv för den. I skolan var det inte bättre, mobbningsgruppen ansåg inte min situation så allvarlig. Istället gick det ut i hemmet och jag var 9 år gammal när jag försökte ta livet av mig för första gången. Har sedan den dagen alltid velat dö. Mina tre år i högskolan var mina värsta år. Miste min farfar och en kompis under 2009. Blev utsatt för tackraserier både i och utanför skolan. År 2010 hamnade jag hos BUP eftersom mina föräldrar ansåg att det var allvarligt. Gick bara ett halvår där innan jag bytte och då hann jag missta ytterligare två kompisar, en i cancer och en begick självmord. Blev hotad med att själv hamna på psyket. För när hösten 2010 kom begick min bästa vän självmord och min kompis blev rånad och misshandlad. Jag fick ta hand om bästa väns flickvän, vilket resulterade att jag började både dricka och röka konstant. Pallade inte med skolan, sa ofta att jag var sjuk bara för att slippa gå. Trodde allt skulle bli bättre i gymnasiet men då förlorade jag två släktingar, sen var skolan/gymnasiet också ett rent helvete. Min egna pappa har aldrig stöttat mig, utan istället har jag fått stöd med mina drömmar av två killkompisar. Istället för att säga att jag bara kommer misslyckas att branschen är alldeles för hård för mig, har de trott på mig och sagt att jag kommer lyckas. Men min depression finns kvar, likaså mina olika destruktiva beteende. För ingen har någonsin tagit mig på allvar. De har aldrig sträckt ut en hand för att hjälpa mig istället har de knuffat bort mig. Varje dag är en kamp för mig eftersom jag oftast vill dö. Får hitta något positivt i minsta lilla grej. Just nu är jag helt förstörd. Kan inte kolla mig i spegeln utan att bli äcklad (har försökt svälta ihjäl mig ett antal gånger nu) och håller ofta tyst eftersom jag tror att någon kommer skratta åt det jag säger. Anledningen till att jag lever fortfarande är att jag har min familj, mina änglar (tror inte på människor eftersom de flesta är opålitliga) och så musiken. Musik, det är min renaste kärlek. Den har stöttat mig genom alla jobbiga situationer. Nu ska jag tjafsa med alla psykologer, terapeuter och psykiatrer om att få hamna på ett behandlingshem så jag blir en glad Lydia, ifall blir mer som den tjejen jag var för dryga 13 år sen.