LyDJas blogg

/L

Jag mår inte bra.
Ligger för tillfället inlagd på sjukhus mot min vilja.
Eftersom avdelningen stänger i morgon och jag har försökt skada mig själv, så ska jag flyttas och ha kvar tvångsvården.
Försökte prata med läkaren angående LPT men hen sa bara: "Vi diskuterar inte detta."

Har i och för sig bokat en resa ner till Göteborg till pojkvännen.
Om två dagar.
Känner mig som världens sämsta flickvän även om det finns en liten chans att jag får åka.

Just nu ligger jag i sängen och försöker hålla tillbaka tårarna. Soc vill inte hjälpa mig och kuratorn här har försökt få min handläggare att påskynda min ansökan.

Sitter jag på planet till New York.
Helt sjukt att det är så nära!
Ska bli fett då jag aldrig har varit i USA tidigare.
Dessutom har vi sparat till denna resa i 10 år.
Nu är listorna med vad vi ska göra och se klara.
Mamma köpte även denna till mig så jag har något att minnas av resan:

Träffat Kim Källström idag och även tränat med honom.
Nice att göra mål efter en assist av honom.
Mitt DIF-hjärta slår 150 slag i minuten.

#vettefanvadjagvillemeddetta

Ska jag och kuratorn prata om behandlingshem och hvb-hem.
Detta är min chans.

Då ska man förmodligen ansöka om behandlingshem.
Kanske det som behövs för att jag ska få må bra.
För just nu förstör mitt mående mina relationer till folk och mig själv.
Ska sluta klaga, träffade bästa vän idag och hade det jättebra hos pojken min.

Självklart avslog Förvaltningsrätten min överklagan.
Öppenvården är förbannade likaså min dagliga verksamhet.
Nu pratas det om stödboende.
Vet ej, vad jag ska tycka.
Får väl göra som de sa: överväga för och nackdelar.
Blir så less på att myndigheter leker med mitt liv.
Hell no, att jag överklagar igen.

Känner för att träffa vänner och supa skallen av mig. :))
Lite Explorer och hallonsoda hade inte suttit fel nu.
Vill vara hos pojkvännen också.
Jisses, vilka i-landsproblem jag har.
Bäst att lägga mig under täcket och gråta.

Dagens positiva: jag har fixat lite inför USA-resan i juni.

Mötet gick skit.
Jag mår bara sämre och sämre.
Min öppenvård ljög för mig.
"Det kommer bara ta några veckor innan du får besked om överklagan."
Sa de på mötet innan.
Nu sa de att det tar MINST ett halvår.
Ska sluta vara så godtrogen.
För en sak jag har lärt mig under snart 7 år är att myndigheter inte går att lita på.
Inte soc, polisen, psykiatrin, kommunen, habiliteringen osv.
"Det kommer bli bra. Du ska få hjälp."
Jaså?
Varför gör ni inte ett skit?
Jag har fått höra i snart 7 år att de ska hjälpa mig.
Ändå mår jag som jag gör.
Jag orkar knappt ha kontakt med min pojkvän, familj eller vänner längre.
:(((

Uuh, vill inte ha möte i morgon.
Vill inte sitta och gråta med frustrerad familj och öppenvård.
Har ALDRIG haft ett bra SIP-möte.
:((( *nervös*