busbarns blogg

Uh somnade halv nio och sov till tio, nu kan jag inte somna om. Låg i en timme och vred och vände på mig och nu har jag helt enkelt gett upp. Är typ hungrig. Funderar på att äta lite kräm. Så jävla värdelöst det här känns.

Tände just eld på min lugg. OBS färga inte håret och ha sedan luggen allt för nära tändaren. Ångorna kommer antända. Ser dock fab ut. Ser bara ut som att jag nyss klippt luggen. HAHAHAH.

Har tusen och en saker jag behöver skriva men jag känner bara konstant att orden sviker mig. Sviker mig när jag pratar med min terapeut, när jag pratar med personalen. Får liksom inte till det. Ska försöka ta mig tid att skriva sedan. Försöka få ner virrvarret i mitt huvud. Kanske lyckas formulera mig helt okej. Sådär så att jag känner att jag får sagt det jag behöver säga. Läsa det för min terapeut i telefon imorgon. Så jag får ut det innan jag åker bort. Innan jag åker till Gotland.

Alltså helt ärligt. Nu ger jag fan upp på män. Är så kräkäckligt jävla less på att jag bara träffar fucking as till män. Spyr. Spyr. Spyr.
Blir så jävla ledsen och är så satans less,
Nu får det ta mig fan vara nog.
Dessutom så finns ju Cia. Jag hoppas verkligen på det. Hoppas på att det blir någonting av oss, av henne.

Nu har äntligen första terapin varit och det var så jävla skönt. Tacka gud för terapin verkligen. Alla i gruppen var så jävla fina och gruppledarna var fantastiska.
Har terapi imorgon igen med min individualterapeut och det känns otroligt skönt. Kanske kan jag vända det här ändå

Ligger i sängen med brutal ångest för att jag har ätit. Ibland så krånglar min fd ätstörning en del och att äta ger mig fruktansvärt mycket ångest.
Hade iallafall världens trevligaste fredag. Hämtade upp Ludde och Donny och åkte ner på stan, satte oss på Bishop och myste innan vi gick på systemet, satte oss på Bishop igen och sedan åkte vi hem till Ludde så att han fick äta. Vi promenerade bort till manemskajen och satte oss och började dricka innan Cia kom dit. Vackraste Cia, tror seriöst att jag håller på att bli kär och det skrämmer mig något så fruktansvärt. Vi pratade iallafall en massa och drack och hade trevligt innan vi gick iväg till krogen. Där blev jag erbjuden en trekant, som jag tackade nej till, istället satt jag och hånglade med tjejen som bjöd in mig till trekanten och pratade med en massa folk. En kille som vi kom dit med blev alldeles för full så de var tvungen att bära ut honom och sedan såg vi till att de hämtade honom med ambulans. Strax därefter stängde krogen. Jag och Oscar (Som det var tänkt att jag skulle sova hos) gick till subway där vi träffade Brooks som är Cias bästa kompis och han bjöd med mig och Oscar på efterfest hemma hos honom. Där var vi till halv nio på morgonen innan jag och Oscar begav oss hemåt. Brooks teasade mig hela jävla kvällen, påpekade hur mycket jag ville suga hans kuk, var grymt dominant och låg i rösten och hånglade upp mig flera gånger. Men jag tackade nej, ifall att Cia inte skulle vara bekväm med det. Vill inte göra henne illa och förstöra mina chanser. Kul hade jag iallafall. Som fan.
Istället för att sova hos Oscar tog jag bilen hem eftersom jag slutat dricka klockan halv tolv och risken att träffa på polisen är extremt liten här i Skellefteå. Kom hem strax efter nio. Kokade nudlar och la mig och sov, fram tills idag haha.

Alltså är min syster ens på riktigt???? Hon har alltså köpt ett par begagnade men nästan oanvända vagabond till mig. Är sådana herrskor med hög klack, Oxford style. Dör lite. Är så jävla glad.
Är hemma nu igen iallafall. Vilket är väldigt skönt. Njuter av att ligga i min egen säng och gosa med min katt.
Tacka gudarna för att jag inte skar tio centimeter högre upp på låret för då hade jag varit död nu. Jag är glad att jag lever.

Jag var absolut panik och känner hur gråten bränner i halsen
Vill inte vara här
Vill vara hemma med min katt, i min egen säng, med min dator
Inte här, jag litar inte på personalen, känner mig inte trygg, hatar en av de som jobbar ikväll och måste lägga om mina egna sår
Det är precis samma som att vara hemma bara mycket hemskare
Tommare och ensammare
Vill hem nu men har ingen bil och tar mig inte här ifrån

Livet gick åt helvete igår. Skar upp mitt lår och det blev åtta stygn. Känner mig fortfarande liten, ledsen och miserabel. Skäms, är ledsen, konstant trött och har tappat min livsgnista. Det enda jag är glad för är min lyrica. Hade dött utan den för länge, länge sen.
Skar mig för att inte dö och jag överlevde. Det är jag stolt över.
Ligger på mellanvården just nu. Vet inte riktigt vad jag gör här. Det är en vecka kvar tills terapin börjar om. Jag behöver terapin inte den här skiten. Här förvaras jag bara och ser till att jag inte skär mig ytterligare. Skär mig så att det faktiskt blir livshotande. För jag är rädd för det. De är rädda för det.
Mår helt okej ändå men är så jävla ostabil. Krävs så lite så lite för att hela världen bara ska rasa under mina fötter. Igår grälade jag med en vän och han sa att vi inte skulle prata på ett tag för att han blev arg över hur jag hanterar min sjukdom. Dvs att allting för mig handlar om att leva eller att ta livet av mig. Att det är mellan de två extremerna det alltid handlar om. Att jag ständigt jobbar för att leva och inte att dö. För det är min verklighet. Det handlar inte om att leva olycklig för gör jag det ser jag ingen anledning att leva, det handlar om att göra livet värt att leva. För att livet i sig är så jävla värdelöst. Varför ska man leva om det ändå är en plåga?
Det finns en trygghet i valet att kunna ta livet av sig. Dessutom. Som gör att jag alltid återkommer dit. Leva eller dö, två extremer. Svart eller vitt. Jävla borderline du förstör så satans mycket för mig. Blir så ledsen.
Enda positiva med allt detta är att när det för en gångs skulle faktiskt är sytt så gör det mycket mindre ont att röra låret. Det drar inte lika jävla mycket i såret hela tiden. Så detta innebär att jag kan typ gå normalt. Behöver inte halta som en och annan.