Tw självskada och bpd

Livet gick åt helvete igår. Skar upp mitt lår och det blev åtta stygn. Känner mig fortfarande liten, ledsen och miserabel. Skäms, är ledsen, konstant trött och har tappat min livsgnista. Det enda jag är glad för är min lyrica. Hade dött utan den för länge, länge sen.
Skar mig för att inte dö och jag överlevde. Det är jag stolt över.
Ligger på mellanvården just nu. Vet inte riktigt vad jag gör här. Det är en vecka kvar tills terapin börjar om. Jag behöver terapin inte den här skiten. Här förvaras jag bara och ser till att jag inte skär mig ytterligare. Skär mig så att det faktiskt blir livshotande. För jag är rädd för det. De är rädda för det.
Mår helt okej ändå men är så jävla ostabil. Krävs så lite så lite för att hela världen bara ska rasa under mina fötter. Igår grälade jag med en vän och han sa att vi inte skulle prata på ett tag för att han blev arg över hur jag hanterar min sjukdom. Dvs att allting för mig handlar om att leva eller att ta livet av mig. Att det är mellan de två extremerna det alltid handlar om. Att jag ständigt jobbar för att leva och inte att dö. För det är min verklighet. Det handlar inte om att leva olycklig för gör jag det ser jag ingen anledning att leva, det handlar om att göra livet värt att leva. För att livet i sig är så jävla värdelöst. Varför ska man leva om det ändå är en plåga?
Det finns en trygghet i valet att kunna ta livet av sig. Dessutom. Som gör att jag alltid återkommer dit. Leva eller dö, två extremer. Svart eller vitt. Jävla borderline du förstör så satans mycket för mig. Blir så ledsen.
Enda positiva med allt detta är att när det för en gångs skulle faktiskt är sytt så gör det mycket mindre ont att röra låret. Det drar inte lika jävla mycket i såret hela tiden. Så detta innebär att jag kan typ gå normalt. Behöver inte halta som en och annan.