-
Trodde aldrig jag skulle hamna här, om jag ska vara helt ärlig... lol..
Att läsa det där, det du hade skrivit, kändes konstigt. Jag kände mig så dum, taskig, men samtidigt så ledsen. Du känner han så mycket bättre än mig. Det gör det hela ännu mer jobbigt, på något sätt.
Han, som har skåpet bredvid mig. Han, som skickar jämt smajlisar i sms / fbchatten, när han oftast inte skickar några överhuvudtaget. Han, som svarar på mina frågor, när de egentligen är ställda till någon annan. Han, som börjat att skoja med mig, även om jag är småtjurig och irriterad, på ett sött sätt. Han, som får mig att le och skratta. Han, som får mig att bli så nervös, även fast jag inte blir nervös så lätt. Han, som har börjat prata mer och mer med mig. Och varje gång han pratar med mig, så blir jag glad.
Han, som lägger sig i när jag pratar med någon, inte på ett jobbigt sätt, utan på ett gulligt.
Han är den min blick dras till.
Nej, nu ska jag inte fortsätta detta inlägg. Känns bara som ett fånigt "han är så underbar"-inlägg... fast det kanske det är... för han är ju så fin.