jag kunde inte öppna munnen utan att det blev en elegi
om att varje dag var en ny sorg
idyller och visioner var allt som fanns kvar
utav våra lakoniska små liv

ett förlöjligande av de år jag levt
är den enda filmen som visas
inuti mina stängda ögonlock

tänk om det inte finns något kvar
tänk om det bara är jag
jag och mina monologsamtal

vi talar i koder, du och jag
för att gömma rädslan
nu är konsensus min isolation
jag är arkaiserad
och snart glömd

bara för att få börja om på nytt.