mums ångest

det bästa jag gjort på länge
gått på fikabuffé.. oh god.
nu är jag nykter

absar sönder nått så in åt helvete

ingen ger mig nått
tss
nu är ångesten i full gång igen
hur ska jag överleva utan droger?
hur ska jag överleva en enda vecka, i nyktert tillstånd, på ett helt nytt ställe ? helt nya människor och helt nya rutiner?detta helvete som ni kallar liv, blir kallare och kallare. avgrunden blir svartare och kallare för varje dag, timme och sekund som går. hela tiden. vad händer när det blir helt svart? det är en frustration att det alltid blir svartare o svartare, men att det finns en tanke om ett slut? ett slut på mörkret? Hur finner jag de? Jag vet att jag kan svaret, men att leva i denna kropp, med detta psyke, och behöva ta det steget.. det går inte
inte än, jag har vart så nära. och jag kommer bara närmre och närmre igen. jag tror jag behöver duscha, rensa tankarna lite. men jag vill inte. jag vill inte rensa tankarna, kan inte ens förklara. jag vill inte må såhär, jag kan inte må såhär.. men jag måste. jag är fast i denna kamp kallad livet. det jag slåss med varje dag är känslan och tanken om att inte vara tillräcklig. att inte duga, fastän jag inte gjort nått fel.
jag vet att alla gör misstag. det kan inte jävel ändra på. Men Jag har inte gjort nått fel. jag har rätten att må bra, men inte förmågan. jag tror inte att någon föds till att må dåligt, eller att någon föds med ett öde. jag tror att varje människa skapar det. man skapar det själv. jag har livsöden. jag kan mina. men jag kan inte förstå hur jag kan vara kvar? jag vet inte ens var jag ska börja? Drogerna tar över mitt liv, mitt sinne, min kropp och min själ. och det finns inget jag älskar mer än den känslan. du ramlar omkring när du går. du kan knappt stå. du puffar på mer och mer, du sväljer tablett eter tablett och du snortar lina efter lina.. det är sorgligt hur jag sitter där
jag ser mig själv sitta där
med mina pundarvänner
i våra pundiga kvartar.
jag vet att ni tar åt er just nu, men visst stämmer det?
Jag har setat där, i trappuppgångar och inte vetat var jag ska sova den natten
jag har setat där och gråtit ut över axlar, som glömt bort att jag ens vart ledsen
jag har vart där med alla pundare, alla åldrar, vi finns överallt. alla har lik i garderoben. men at the end of the day, så handlar det bara om vem som vet vilka kroppar som du har i din.