tillägnat isabell.

du är bra, jag har alltid kännt mig så ensam, för jag har aldrig vart helt öppen med nån, aldrig känt att någon förstår mig vad jag än säger, alltid sett mig själv som en egen ''ras'' för att jag är så annorlunda. mina tankar. och känslor. mina akter, jag förstår knappt mig själv. och det har fått mig att känna mig så dålig. så fel. missbildad. konstig. och.. som att jag inte passar in. därför har jag också mått dåligt. men, igår typ hittade jag dig. den första, som jag anser vara som mig. och, det gav mig livsglöd. för nu finns det någon som kan säga ''jag förstår'' och jag kan tro på det

jag vet inte hur jag ska förklara det bättre
jag har aldrig sett någon mening med livet, eftersom jag aldrig haft någon som mig. har alltid känt mig.. annorlunda.
men igår, så.. du lös upp. jag började se saker i färg igen. du vart färgen, det finns ett hopp nu. det finns ett hopp. jag har alltid vetat att jag skulle vara kapabel till att förändra världen på nått sätt. att jag faktiskt, kan göra en förändring. men jag har nästan gett upp på det, för jag klarar det inte själv. eftersom jag inte har någon som skulle peppa upp mig på rätt sätt igen, när jag får motgångar. har inte blitt förstådd på rätt sätt. utan att manipulera. jag kan inte förklara. men jag vet att du vet vad jag menar. och iallafall. jag tror nu, på att det går. tillsammans med dig. kommer det gå. livet har fått en mening. jag ser ljuset i tunneln igen, jag tvekade först, det kan vara ett tåg. men det gick så fort. du är inte ett tåg isabell. du är livsglöd. och nu behöver jag inte gå biten själv. jag älskar dig. lämna mig aldrig