naiv

hur kan jag vara så dum? jag trodde på honom när han sa att han skulle vara ren. jag trodde honom verkligen.
men jag kanske måste inse det, att en gång pundare alltid pundare, men det kan ju inte stämma. eller kan det?
jag har ingen annan än mig själv att skylla på att jag mår dåligt. det är mitt fel egentligen, det vet jag. varför? jo för jag är så dum,så otroligt dum som tror på honom när han säger att han älskar mig, när han säger att han ska vara ren. jag förstår inte hur jag kan vara så naiv? jag blandar nu sunt med förnuft, släpper taget och kliver. det lättaste som finns är att förstöra för sig själv, det har jag erfarenhet av. vilka betyder något? ellinor, marcus, isabell...mer då? finns det någon mer?finns det något mer? jag börjar tvivla. tvivla på om det finns någon mening, jag tvivlar på att det skulle vara sämre att vara död. det är längesen jag tänkte så nu. men som jag vet, så kommer alltid ångesten tillbaka och gnager på mig inifrån. alltid. demonerna kommer aldrig släppa mig. dom kommer inte ge sig förens jag sitter där, på bänken i parken i borlänge, med en påse vitt guld och några pumpar samt nålar i fickan. först då är dom borta.
ingen kan förstå, ingen kan förstå. ingen kommer någonsin förstå, ingen kommer någonsin bry sig, det är vad de säger till mig. det är så jag känner just nu. jag ångrar mig. precis som jag alltid gör, jag ångrar att jag pratade med dig. jag ångrar att jag trodde på dig. jag ångrar att jag gav dig en chans från början. vi hade så mycket fint. så otroligt mycket bra, men de senaste 6 månaderna, har vårt förhållande bestått av slag, skällsord, tårar och skärsår. det har vart så destruktivt. varför betalade jag dig 800kronor för att du skulle åka från skåne? varför gjorde jag det? varför gav jag dig en till chans? hur kunde jag vara så dum? allt hade känts så mycket bättre nu om jag bara kunde ha låtit dig gå. jag kunde ha vart över dig, jag kunde ha vart med någon annan. jag kunde ha vart glad. jag hade kunnat mått bättre. jag hade inte behövt lagts in på psyket för en vecka sen. jag hade aldrig satt mig på tågspåret från första början då. men utan dig i mitt liv, om du aldrig hade kommit in i mitt liv från första början, så hade jag inte funnits här idag. jag hade legat i en runa, uppbränd. min kropp hade haft ro. mina andar hade vakat över min syster. jag hade sluppit detta som ni kallar livet. vilket jag kallar helvetet.
för ca en vecka sen, gjorde jag mitt andra suicid försök. på grund av dig. jag satt på tågspåret en timme. ungefär. jag satt där och fällde inte ens en tår, för det kändes så onödigt. jag trodde att jag skulle dö. jag trodde jag skulle få lämna detta liv. efter en timme, i kylan, gav jag upp.. det tog för lång tid, när jag hade tagit fyra steg från spåret och hade ryggen mot, så kom tåget. det svichade förbi, och jag tog ett djupt andetag och började gå hem. jag ringde pappa och berättade vad jag försökt med, han kom direkt. sen körde han mig till falun. jag vet inte.. jag misslyckades tillochmed med att ta mitt liv, jag klarade inte ens av det. igen.