trigger warning

allt kommer ikapp en tillslut, det är så det är.
ibland undrar jag, när jag tänker tillbaka, på varför jag gjort som jag gjort, betett mig som jag betett mig mot folk jag älskar. pushat iväg dem pga mitt eget mående, men kanske var det ett sätt att överleva stormen, det kanske var en försvarsposition, mot alla utom migsjälv? jag har alltid tyckt att folk är för bra för att känna någon som mig, att folk förtjänar någon bättre än mig.
jag vet att jag gör bra saker, jag vet att jag är pålitlig, jag vet att jag är brydd och omtänksam, jag kan vara en bitch och slänga kommentarer som är fel, vid fel tillfällen ibland. men de som känner mig vet att jag inte menar illa. men att formulera mig har alltid vart ett problem för mig, jag har tusen olika meningar i mitt huvud och jag vet exakt hur de ska sägas och hur det ska låta. men när det väl kommer till sak, så får jag inte ut något annat än fel ord. jag vet hur man tröstar, jag vet hur man skäller, jag vet hur man uppmuntrar, men ibland så går det inte. och det resulterar ofta i att folk blir upprörda på olika sätt, för att jag inte räcker till som människa. men grejen är, hade det funnits mer att ge hade jag gett det, hade jag vetat var hade jag tagit mig dit, hade jag vetat hade jag berättat, hade jag vetat vilken tid hade jag gett all tid i världen, hade jag inte vart så hård utåt så hade jag känt det, hade jag inte vart så trött så hade jag tänkt igenom det, hade jag inte vart så sjuk, så sjuk, så hade ingen gett upp på mig än. jag hade klarat mig igenom det. alltet. jag vet att det är fegt att skylla på sjukdom, men ibland, så är det allt man kan göra.
ibland, så finns det inget annat än sanningen, och i slutändan, så är den inte alltid bäst. som nu, hade han inte fått reda på sanningen, så hade det inte vart som det är nu. men det kanske är lika bra, för vem vill vara med en sån som jag?