Varför jag inte vill sluta

Tankarna snurrar, mamma är på mig som ett djur, dietisten snackar hälsosamt, farmor frågar om jag äter, folk fattar inte varför jag övar ist för hemkunskap, skolan undrar varför jag försvinner till doktorn titt som tätt.

Jag har tänkt jävligt mycket på det här de senaste dagarna.
Jag frågar mig själv varför jag bara inte tar och slutar.
Jag hatar inte mig själv. Tvärtom, jag älskar mig själv över allt annat.
Jag tycker inte synd om mig själv.
Jag känner inget överdrivet hat inombords.
Det här är inget självdestruktivt beteende.
Jag känner bara att vara smal är det mest underbara som finns.
Det är värt all pina, all frestelse.
Att vara smal är så underbart vacket och fint och jag älskar hur man bara känner sig snyggare och snyggare.
Efter jag har ställt mig på vågen och tappat yttligare några hg/kg så går jag runt hela dagen, eller ja hela veckan med ett leende på läpparna och är bara så glad.
Jag älskar att vara snygg och i torsdags fick jag världens chock när jag ställde mig på vågen och den visade 61.5 kg!!!!!!!!!
Jag är fortfarande så glad för jag trodde att jag hade stannat på 63 kg.
Men det hade jag inte!!

Alltså det här är inget självdestruktivt beteende.
Jag älskar bara att vara smal eftersom jag tycker det är det snyggaste som finns!
Det är ren lycka fast i konkret form.

Sedan är det med att alla tankar om kcal, bmi, siffror hit och dit osv sitter kvar det är ju det som är sjukdomen.

Jag hoppas jag är tydlig med att jag är en otroligt stark människa som älskar mig själv och bara älskar att vara smal och snygg. :)