Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring.
Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en trestjärnig Michelin-restaurant.
Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem.
Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och ha en saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag.
Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna igen.
Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.
Jag vill tillbaka till den tid då livet var enkelt.
När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger.
Och ingenting bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om.
Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer som jag skulle bekymra mig för.
Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla.
Jag vill tro att allt är möjligt.
Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen.
Jag vill inte att min dag ska bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter.
Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa läkarräkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.
Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar och jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring. Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!
Vill du diskutera detta får du fånga mig först - Kull! Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina!
Du är ett mörker.. En kall rysning längs min ryggrad. En gömd styrka som ligger och trycker för att sedan bemästra mina tankar. Du är en svart skönhet som ger mig liv.
Ska jag radera min EC? har inte tid och vänner är upprörda att man inte skriver till dem.
Har internet IBLAND tack vare byggarna ute på min gård råka klippa en elkabel..... Jag kan inte vara överallt och vissa som vet varför hoppas jag förstår men alla lyssnar inte på sanningen som jag säger ur mina läppar för de tror jag ljuger. Det är deras förlust nu försvinner min EC inom Kort. MvH Elin "straaycat"
Jag har nu insett en sak gällande en stor del av mitt liv, som har varit en stor del sedan över 2 år tillbaka (därav bilden, det var innan jag lärt mig vad sann förälskelse innebar).
Jag mår skit på mitt val, gråter vid tanken, men vet att det inte finns någon annan vettig lösning då jag inte kommer må bra på att hamna i andra hand. Det är mig eller ---------, och passionen till det sistnämnda verkar i dina ögon starkare.
För första gången tar jag mig själv i första hand.
Känslan är för mig ovan, och för tillfället känns det som att det är ett dåligt val, men i längden kommer jag längre.
Gör allt för att tänka på annat.
Dans.
Umgänge.
Plugg.
Redigering.
Planering.
Jag är trött på den våta saltsmaken som rinner nerför kinderna.
Ständigt kommer det tillbaka när jag stannar upp i stressen, frustrationen.
Fan, är det rätt val jag gjort?
Om inte, så behöver jag starka bevis..
Egentligen vill jag bara få
hålla om dig för balltid...
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Författaren okänd men texten är fin..... Därför la jag upp den.
