<b><big>First One On The Blog</big></b>
Alla har hållt på med bloggar hit och dit så länge jag kan minnas att jag suttit på internet i princip. Jag har aldrig orkat sätta mig ner och skriva mina tankar men nu tänkte jag slå på stort och iallafall försöka med det ...
För er som inte känner mig tänkte jag passa på med att presentera mig, Christoffer Robin Johansson, 22 år (snart 23) född och uppväxt i Moshpit Open Festivals (www.moshpitopen.se) hemstad (eller man kanske ska säga "by", det är nog mer passande) Nykvarn. Jag är också en av initiativtagarna till festivalen och en av de verkställande direktörerna skulle man kunna säga. Jag älskar musik och större delen av min fritid går åt det. Mitt musikaliska intresse började när jag var 8 år (år 1993) i samband med att Millencolin släppte sin första EP "Use Your Nose" och följt av det byggdes det på med Svenska Indiepunk band som "Brainpool" och "The Wannadies" under 94-95. Favoritlåtar som "Everyday" med Brainpool och "You and Me Song" med The Wannadies är höjdare som jag sent kommer att glömma.
Just i och med att detta är ett community gällande musik och saker kring den så fortsätter jag med mitt musikaliska liv ...
När jag blev 10-12 år och det började bli dags att bli tonåring var det en hel del techno och lite hiphop blandat med såklart en hel del av det tidigare nämnda. Jag menar vem kan tröttna på grymma punkrock band? (Inte jag iallafall), när man kommer upp i tonåren början man som alla vet utvecklas. Det händer grejer både i kroppen och i huvudet och man testar lite saker här och där som är känt för hela världen men väldigt individuellt personifierat. Man blir full första gången, testar att röka/snusa om man vågar eller vill försöka vara häftig, förlorar oskulden, hittar sin läggning (allt beroende på sinnestämning och umgänge skulle jag vilja säga).
Det jag kan konstatera idag är att jag började snusa när jag var 13 år och idag 10 år senare (fortfarande som snusare) ångrar jag det grovt. Det är både dyrt och ohälsosamt men tror inte att jag klarar mig utan det (och ja, jag har försökt ex antal gånger). Jag är fortfarande helt säker på att jag är heterosexuell och tror att det är mycket som spelar in på dagens ungdomar om vad som är trendigt eller "okej" och "hur det ska vara" då helt sinnessjukt många unga nu förtiden verkar vara bisexuella. Okej om man är gay, men det är faktiskt lite väl mycket bisexuella människor i de yngre tonåren. Det är klart man ska testa och känna sig för om man känner för det, men så var det inte när jag växte upp för 10 år sedan. När jag förlorade min oskuld är helt oväsentligt men jag tror att snittåldern har sjunkit ganska drastiskt på bara ett decenium.
Åter till musiken ...
Jag kommer ihåg 1999 så jävla väl, eller var det sekelskiftet kanske (2000). Hur som helst, Blink-182 hade precis släppt sin första musikvideo (Från "Enema of The State" albumet) i Svensk TV på ett program som hette "Voxpop" som gick på SVT. Första programmet de var med så kom de in som Veckans Bubblare med låten "What's My Age Again". Jag blev helt såld varpå ett av mina favorit band just då Hardcore Superstar var i studion och välde ut hyllningsord om bandet som senare skulle komma att forma hela resten av mina ungdomsår. Jag hade hört lite Blink-182 med hjälp av ett 56k modem hemma i pojkrummet i Nykvarn. "Dammit" och "Patethic" hade kommit något år eller två innan under plattan "Dude Ranch" men jag tror inte riktigt jag hade förstått hur pass bra det var vid det laget.
Det tog inte lång tid för ens jag såg ut som ungefär alla i bandet (Mark Hoppus på måndagar och onsdagar, Tom DeLonge på tisdagar, fredagar och söndagar samt Travis Barker på torsdagar och lördagar). Och jag kan säga att jag är nog inte den enda. För ungefär tre månader efter detta fullkomligt exploderade hela världen överösta i poppunk regnet i samband med att musikvideon för "All The Small Things" lanserades och Blink sålde väl ex antal platina på både den singeln och det albumet. Under hela uppväxten fram tills den dagen bandet splittrades följde jag dem med uppdateringar och information från deras hemsida och andra externa sidor för att verkligen ha koll på allt i Blink-182's värld. Så har det inte varit med något annat band!
Under 2003 (Kanske till och med tidigare än så), 2 år efter att "Take off Your Pants and Jacket" skivan släppts (som innehöll singlar som "First Date", "Rock Show" och "Stay togheter for the kids") så började en ny genré växa och bli större, främst i USA och jag lade självklart märke till den. Det som vi idag sitter och disskuterar på detta community; Emo / Emocore. Band som Underoath och The Used, Funeral For a Friend, Taking Back Sunday osv var bland de första jag upptäckte då och som har varit farsor till de banden som idag ses som de större, exempelvis Silverstein, Alesana och Blessthefall ...
Fortsättning följer ...
DAGENS TIPS:
I samband med mina bloggar framöver så tänkte jag köra ett dagligt tips så här kommer dagens...
FAREWELL - "FIRST ONE ON THE BLOG"