Dåligt (sämre) självförtroende?

Jag har råkat ut för många saker här på ec. Saker som jag inte var beredd på. Jag har gjort bort mej totalt, fått vänner och fått ovänner. Det är så annorlunda med 15åringar, dom skrämmer och äcklar mej mest. Jag kanske har betett mej fel, men jag blir så överspänd varje gång någon är nedlåtande mot mej. Sedan känner jag att jag vill säga vad jag tycker, men om jag gör det så är dom elaka. Då är jag elak tillbaka, och då gör dom bort mej. Jag känner mej så värdelös här, att jag allvarligt överväger att skapa ett nytt konto på 15 år eller gå tillbaka till hamsterpaj. Där pratade folk (P12) i alla fall vänligt med mej. Men om jag gör det kommer jag säkert bara bli mobbad för att jag är emo. Helgon.net är inget tillval, och vamiprefreaks... nej, jag vet inte. Mina 'fjortisluster' d.v.s. att få titta på söta killar irriterar mej. Alla gulliga killar är ju över 15. Och så blir jag så blyg bland 'riktiga' emos med deras vänner. Dett känns som när jag gick i 3an. Aldrig veta vad som är rätt och fel att säga, alltid känna att man är mindre värd. Uppmuntrande kommentarer kanske hjälper en liten stund, men dom förklarar inte hur jag ska reagera eller vad jag ska säga. Jag vill ju bara säga exakt det jag tycker och känner, men jag vågar knappt längre. Det kanske är för att jag är nervös, men om det blir såhär på högstadiet kommer jag komma tillbaka till ruta 1 i min sociala utvecklig, som jag tycker har blivit ganska bra. Att bara bli konstig. Ingen vill ha en. Man kan inte prata med emosar, för dom ser en som psykstörd. Och man kan inte prata med 'vanliga' människor, för dom ser en som galen emo. Man ligger mitt emellan, och har ingen. Jag kan inte prata med Izzy om det här, för hon skulle inte förstå. Jag tror att dom äldre har sårat mej, men jag kan inte säga säkert för jag vet inte säkert hur dett käns att bli sårad. Det är så otroligt, alla mina klasskamrater skulle skratta. Fanny, som inte hade något hjärta går och blir sårad av äldre. Jag tror att emostilen har mjukat upp mej, gjort mej svag, feg och överkänslig. Jag känner nu att jag nästan vill gråta, och det är också den här förbannade stilens fel. Jag vill vara stenhård och skittuff, inte någon jävla känslofjolla som börjar grina om dom ramlar och skrapar upp ena knäet. Det är pinsamt. Och så det här musiken. Det bara går rätt in i mitt hjärta, vill bryta ner mej och få mej att kräla på golver. Jag vill inte ge efter, men hjärnan blir till ett mjukt skum och jag vill inte sluta lyssna, trots att jag borde. Jag ör känslig för musik, och jag vill trots det inte ge efter. Jag vägrar att låta mej själv ändras. Dom ska få. Det vet jag. En dag ska jag ge igen. Frågan är bara hur. Dom kommer alltid vara äldre än mej. Alltid. Så vad ska jag göra? Säga till mamma? Inte en chans. Hon har iinte med det här att göra. Hon har sina egna problem. Jag tänker FAN INTE ge upp ändå. Jag och mina vänner (som jag inte har) kommer att spöa ner jävlarna. Dom sk afå för att dom var elaka mot mej. Jag kanske är lite dum, men jag kan vara FAAN så långsint om jag vill. Skitungarna har fel. Dom kommer alltid ha fel. I mina ögon.

//
Sonaz