Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Kreativitet
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Vänster
Dricker:
Nej!
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2017-10-15
Jag känner knappt någon motivation till att vara frisk. Jag nämde det på mötena jag haft på grund av att 6 månadersuppföljningen bedömde att jag riskerade ett större återfall. Hon kallade in en läkare som hotade att lägga in mig på grund av mina självmordstankar, men jag slapp det som tur var. Jag är så instabil just nu att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Det hjälper inte att min bästa vän mår dåligt och inte vet hur han ska relatera till mig.
Imorgon ska jag träffa en tjej på en andra dejt, eller jag hoppas att det är en dejt. Hon är så sött och så trevlig. Jag hoppas att hon är intresserad av mig med.
Jag vet att jag inte ens borde vara på EC. Bara paniktankar som kommer igen. Varför måste jag hela tiden lägga mig i andras saker? Förlåt! Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag borde inte läsa hans blogg, men det är så svårt att behärska mig själv.
Jag har klarat mig mycket bättre än förväntat sen jag blev nästan på egenhand i min behandling. Jag är lite orolig för att jag ska spåra ut fortfarande dock. Vet inte om det är en så bra idé att gå mer åt vegan hållet, men jag vill göra det.
Skolan går det väll okej med. Jag är rädd för att hamna efter igen, men det är väll bra att jag orkar plugga alls just nu.
Jag hade mitt sista möte på behandlingen imorse om man bortser från 6 månaders uppföljningen. Det känns läskigt att vara nästan på egenhand. Jag har dock möte med min hemmottagning på måndag så vi får se hur det går. Jag tycker att jag gjort ett bra jobb, men det finns fortfarande mycket kvar som ska till för att undivka ett återfall.
Jag vet inte vad jag ska göra med min ätstörningsbehandling. De säger att jag måste göra bättre, men jag gör så gott jag kan. Mina tankar har inte ändrat under behandlingens gång bara min vikt och att jag börjat äta mer normalt. Det är dock väldigt svårt för mig att inte dra ner på maten igen på grund av de ätstörda tankarna. Jag försöker ta det dag för dag och undvika ett återfall så gott jag kan, men det är svårt. Jag tror att det kommer att bli ännu svårare när behandlingen är slut och jag har mindre stöd. Jag ska åtminstone få lite hjälp av en psykolog från min hem-psykiatrimottagning. Så det är ju något i alla fall. Jag orkar inte vara sjuk. Jag vill bli frisk, men det är svårt. Jag har fina vänner som hjälper att stötta mig i alla fall.
Jag saknar att träffa mina vänner. Jag ser fram emot att corona är över och att jag kan krama mina vänner igen. Vi får se om mina sommarplanner blir inställda nästa år igen. Det är så svårt att veta hur mycket som är kvar av pandemin. Det är svårt att orka sitta hemma och plugga hela tiden.
Jag mår bättre nu än jag gjorde i slutet på sommaren. Jag hoppas verkligen att det håller i sig. Att jag försöker ta det mer lugnt hjälpte nog med att åtminstone inte göra mig ännu sjukare. Jag är mest rädd för att allt kommer gå åt helvete nu om jag inte är försiktig. Det kommer bli en utmanande höst och vinter tror jag.
Jag ska inte vara sjukskriven nu åtminstone. Jag fick mer medicin och jag försöker att plugga mindre och vila mer. Jag hoppas att det löser sig och att jag inte kommer behöva göra om terminen. Nu måste jag bara försöka att inte bränna ut mig bara.
Min ätstörningsbehandling är snart slut också vilket känns läskigt. Jag har återhämtat mig ganska bra, men tankarna är definitivt fortfarande kvar. På ett sett saknar jag att vara mer sjuk. Det var jobbigt när min diagnos ändrades till exempel. Men jag försöker övertyga mig själv om att det är värt att bli frisk för att kunna leva mitt liv som en normal person. Jag vill ta examen, jag vill ha kvar mina vänner, etc. Någonstans gör det fortfarande ont när folk säger att jag ser frisk ut.
Det känns konstigt att vara tillbaka i skolan igen. Sommaren känns långt borta redan. Jag undrar hur jag ska orka med terminen. Det är så irriterande att vara halvsjuk hela tiden. För sjuk för att orka med allt som jag borde, men för frisk för att vara sjuk på heltid. Jag har ett möte imorgon som jag fruktar. Jag borde lyssna på vården och bli sjukskriven åtminstone på deltid, men jag vill inte. Jag vill vara frisk, men jag orkar inte kämpa mer just nu. Vad fan ska jag göra om jag är sjukskriven liksom?
