vilsen i sin tillvaro?
Existensiell ångest. Rädslan för sin egen tillvaro. Någon som känt så någonsin?. Just det att man har så många frågor om livet men inte finns det något svar på dem (svar som du kan relatera till o tro på). Känslan av att ens universum är blott en "overklighet". Kalla det en dröm. Att ens tillvaro helt enkelt är obehaglig.
Jag hade en period i mitt liv då jag verkligen kände mig helt ensam, helt obetydlig och bara så väldigt jävla liten. Det var för drygt ett år sen. Jag hade precis suttit med min älskade gittarist/bandmedlem Jerker och diskuterat diverse livsgåtor. Jerker är en kunnig kille, ja en sånn där som liksom läst mycket o vet mycket helt enkelt. En snubbe som är helt säker i sin tillvaro. Han snackade om det faktum att vi är helt obetydliga om det faktum att det inte finns någon Gud. Jag försökte vända på hans tankar men han var helt säker på sin sak, han var så mycket mer "kunnig" än mig o han lyckades övertyga mig om allt. Hans ord o "visdom" lät så uppenbar. Hur kunde de finnas något mer logiskt och mer resonabelt än det han talade om för mig?
Jag kommer ihåg hur deprimerad jag var i mer än ett halvår efter detta. Jag var ständigt rädd och funderade ständigt över storslagna frågor, jag började läsa massa böcker som jag aldrig någonsin trott att jag skulle läsa. Gud hade nu blivit en främling för mig. Innan hade han/det varit något som jag aldrig brytt mig om eller oroat mig för. Nu var GUD det enda. Det centrala bland alla mina tankar. Det blev en besatthet.
Detta är nog en fas varje människa går igenom i sitt liv. en fas som jag anser väldigt viktig. Har någon mer känt så här/ varit såhär (på ett liknande sätt)? Berätta liksom. Kan vara intressant att höra era historier liksom.
Mycket kärlek!
Känner igen det där
Detta har inget med politik att göra så jag flyttar den hit.
Har väl någon form av sån period just nu. Ingenting spelar någon roll. Livet kommer ändå ta slut snart så varför anstränga sig så jävla mycket för att lyckas med något? Det kommer ändå inte spela någon roll om några år.
Är inte deprimerad, jag saknar just nu bara motivering till att försöka göra någonting av livet.
Men det brukar gå över om man tänker "varför INTE göra något av livet? Inte mycket att förlora"
Men så tänker jag inte just nu.
Alla tänker antagligen så då och då. Inte mycket att göra åt. Vi kommer probably inte lösa såna gåtor hur mycket vi än grubblar på det.
Sånt får man ta
Citat från SirPhilemon
Har väl någon form av sån period just nu. Ingenting spelar någon roll. Livet kommer ändå ta slut snart så varför anstränga sig så jävla mycket för att lyckas med något? Det kommer ändå inte spela någon roll om några år.
Är inte deprimerad, jag saknar just nu bara motivering till att försöka göra någonting av livet.
Men det brukar gå över om man tänker "varför INTE göra något av livet? Inte mycket att förlora"
Men så tänker jag inte just nu.
Alla tänker antagligen så då och då. Inte mycket att göra åt. Vi kommer probably inte lösa såna gåtor hur mycket vi än grubblar på det.
Sånt får man ta
Det är ett problem många har. just att man inte har någon motivering (kalla det amibtion eller kanske passion). Jag har lärt mig eller åtminstone funnit mig i tanken och gjort mig hemmastadd i den, Att: Livet är meningslöst. Men vi har förmågan att ge livet en mening. Ett liv med mening (åtminstone illusionen utav det) är ett liv värt att leva.
Citat från NiNTEND0CORE
Känner igen det där
--------------------------------------------------------------------------
Citat från SirPhilemon
Har väl någon form av sån period just nu.
--------------------------------------------------------------------------
Citat från FAIRYTALE
Det där är min vardag.
din vardag. hur länge har de varit så då?
Citat från FAIRYTALE
Citat från _Fantasifoster_
Citat från FAIRYTALE
Det där är min vardag.
din vardag. hur länge har de varit så då?
Sedan 2004
hur komemr de sig?
eller hmmm
ja tänkte itne riktigt på de när jag gjorde tråden hehe X'D men de blir ju jävligt personliga grejer man skriver om man väl ska skriva o berätta något haha XD
Men jag är ju som jag är. aldrig rädd för att bara öppna mig o bara prata (: höhö.
Jag kan bli lite vördnadsfull inför såna här frågor i max 5 minuter, sen accepterar jag verkligheten som den är och fortsätter med min dag.
Det någon sa om att det är meningslöst att anstränga sig: Det är meningsfullt så länge det varar.
Citat från Hunch
Jag kan bli lite vördnadsfull inför såna här frågor i max 5 minuter, sen accepterar jag verkligheten som den är och fortsätter med min dag.
Det någon sa om att det är meningslöst att anstränga sig: Det är meningsfullt så länge det varar.
vem säger att det är meninglöst att anstränga sig?
Citat från Mamal
hmm mjo, så har jag kännt i mer än 5 år nu... ända tills i fredags då mina vyer öppnades och jag såg en mening till att fortsätta leva. även om de verkar lite overkligt att de bara helt plötsligt gick över på några minuter...
för mig har det inte gått över men jag har fått mer acceptans över min existens och känner alltmer kärlek o frid än vad jag gjort innan
Hehe; "am there, doing that". :D
Mitt huvud är ibland på väg att explodera för att jag vet alledess för mycket och vet inte var den informationen ska ta vägen.
På grund av detta så kan jag sitta hela dagar och ibland nätter och funderar på ALLT.
Där ibland, livet och varför man existerar. Jag anser mig som en vetenskapsman för att jag drivs av de idéerna och tankarna så funderingar och Jorden, universum dycker många gånger upp.
Många gånger har jag, precis som du funderat över människans existens; om detta är verkligt eller ifall det finns fler som oss. Vi kan fan inte vara de enda djuret som går på två ben och talar.
Det kan ibland ge en sorts rädsla som tillbaka en i mörkret, precis som om man inte skulle få ha dessa tankar, men man har de lik förbannat.
Och tyvärr kan jag inte kontrollera vad som händer i mitt huvud ibland.
Citat från _Fantasifoster_
Citat från Hunch
Jag kan bli lite vördnadsfull inför såna här frågor i max 5 minuter, sen accepterar jag verkligheten som den är och fortsätter med min dag.
Det någon sa om att det är meningslöst att anstränga sig: Det är meningsfullt så länge det varar.
vem säger att det är meninglöst att anstränga sig?
SirPhilemon
Citat från Pyro
Hehe; "am there, doing that". :D
Mitt huvud är ibland på väg att explodera för att jag vet alledess för mycket och vet inte var den informationen ska ta vägen.
På grund av detta så kan jag sitta hela dagar och ibland nätter och funderar på ALLT.
Där ibland, livet och varför man existerar. Jag anser mig som en vetenskapsman för att jag drivs av de idéerna och tankarna så funderingar och Jorden, universum dycker många gånger upp.
Många gånger har jag, precis som du funderat över människans existens; om detta är verkligt eller ifall det finns fler som oss. Vi kan fan inte vara de enda djuret som går på två ben och talar.
Det kan ibland ge en sorts rädsla som tillbaka en i mörkret, precis som om man inte skulle få ha dessa tankar, men man har de lik förbannat.
Och tyvärr kan jag inte kontrollera vad som händer i mitt huvud ibland.
jag filosoferar ständigt. hehe. Tankarna är alltid där o väntar på mig. Och när tillfället/ensamheten komemr så jagar tankarna mig och det blir en lång runda i ett Psyckedeliskt zafari utav liv, död, Gud, människor och kärlek hehe.
Jag har blivit helt säker på att livet är meningslöst. (på ett biologiskt plan). Att vi är precis som naturen. Vi lever vi dör och i döden lever vår materia (våra byggstenar) vidare för naturen och universum. Vi har bara illusionen utav mening, allt som det männskliga intellektet skapar är en illusion av en verklighet som är så simpel och vag att den verkar i männskligt perspektiv alltför enkel, alltför liten.
Trots att jag funnit någon sorts acceptans i min ställning till livet (och "gud") så är jag fortfarande rädd för tankarna och rädd för det faktum att jag kan ha helt fel. osv.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet