Mandara (1971)

Två studentpar i Japan blir medlemmar i en obskyr sekt. Sekten strävar efter fritt sex och att stå utanför samhällets normer och värderingar.

Börjar ruskigt lovande, men enligt mig tappar filmen det mesta mot slutet. Visuellt är det i princip hur häftigt som helst. Massor av snygga åkningar och bildkompositioner, mycket lek med färger, juxtapositioneringar osv. Väldigt abstrakt. Jag gillar premissen med vad sekten och människorna i filmen strävar efter, det är en del intressanta diskussioner om sexualitet och samhället. Men som sagt, mot slutet tycker jag att allt som är bra nästan bara försvinner. Våldtäkterna blir exempelvis rätt tröttsamma och repetitiva. Sedan känns musiken oftast väldigt malplacerad, ibland är den bra och ibland bara helt rutten. Dessutom kan filmen ha varit lite för lång för sitt eget bästa. En besvikelse.

2/5

Moonrise Kingdom (2012)

En scoutpojke rymmer ut i skogen tillsammans med en flicka. Då startar folk en lokal sökning för att hitta dem.

Rätt så charmig film. Wes Anderson är bra på att jobba ihop med skarpa och sköna färger. Han är lekfull på många sätt, bland annat i sin humor och berättandet. Men han kanske berättar lite väl fort och hastar sig fram ibland, för det känns också som att filmen tar slut väldigt snabbt. Annars är den mysiga stämningen riktigt härlig och full med värme. Känslan av 60-talet är också fin. Inte en dålig skådespelarensemble heller.

3/5

A Zed & Two Noughts (1986)

Zoologerna och enäggstvillingarna Oliver och Oswald förlorar sina fruar i en bilolycka orsakad av en vit svan. Bröderna blir besatta av döden och förruttnelsen av djur. Båda har också en relation med Alba, föraren av den kraschade bilen.

Oj, oj, oj. Peter Greenaway är verkligen en riktigt speciell regissör. Vilken underbar man. En lysande film på många sätt. Bildkompositionerna är så fullständigt symmetriska och fantastiska. Det är snyggt som tusan med ljussättningen, färgerna och miljöerna. På den sidan kan Greenaway lätt vara en av dagens bästa. Hans teatraliska och knasiga värld är så fascinerande. Jag älskar hur han exempelvis placerar kameran långt bak ibland och låter karaktärerna göra sitt under lite längre och statiska tagningar.

När det gäller hans karaktärer kan man känna igen det om man har sett filmer av honom innan. Han är inte som många andra regissörer, utan här beter sig i princip alla onaturligt, manipulativt och som rövhål. Ingen fjuttig sentimentalitet eller sympati här. Det är istället mörkt och riktigt cyniskt.

A Zed & Two Noughts är en film som arbetar med så många olika lager att det nästan är galet hur Greenaway får allt att funka så bra ihop och till och med göra en berättelse av det. Vi brottas ständigt med döden, vetenskap, zoologi, människor och mycket annat. Det är mycket intressant och det finns oändligt många saker att greppa här. Och Michael Nymans musik fastnade i mitt huvud efter filmen, så otroligt passande. Greenaway visar såklart även upp sin typiskt morbida och mörka humor. Detta är så tilltalande på många sätt och jag finner Greenaways syn på film oerhört intressant. Mycket bra skit. För att inte tala om slutet, magiskt!

4/5

Woody Allen: A Documentary (2012)

En dokumentär om Woody Allen som följer honom från hans barndom och tidiga karriär som stand-up komiker i Brooklyn fram till han senaste filmer inspelade i London, Barcelona och Paris. Vi får höra hans skådespelare, familjemedlemmar och kollegor i filmbranchen berätta om honom och hans karriär.

Mer eller mindre en intressant dokumentär. Jag och flickvännen såg TV-versionen som är lite över tre timmar lång, så den blev ändå rätt fyllig. Men den var inte så överraskande eller jättespeciell, men väldigt mysig. Man sitter mest och småler hela tiden. Det blir en del kött på benen om man är intresserad av Woody Allen.

3/5

The Cabin in the Woods (2011)

Fem ungdomar drar till en stuga i skogen för att festa och umgås. Väl där blir saker och ting lite annorlunda än vad de tänkt sig.

Ja, det låter ju som en vanlig och typisk skräckfilm. Nu kanske jag inte ska avslöja för mycket, men det är lätt att förstå att filmen ska flörta med klichéer och själva skräckfilmen i sig. Och samtidigt även hylla lite av skräckfilmen. Men det funkar inte alls. Allting blir så uppenbart och övertydligt. Det finns ingen finnes och i slutändan blir själva konceptet bara tamt. Premissen är något man kunde utveckla på så många fler sätt, men det blir så lamt när man redan förstår det mesta lite för snabbt. Referenserna är väl förvisso lite småkul, men även dessa är rätt tydliga och inte så oväntade.

The Cabin in the Woods utnyttjar absolut inte sin premiss till fullo, det finns som sagt ingen direkt finess. Det finns ingen lekfullhet, varken visuellt eller på det bakomliggande planet. Det känns så fullständigt platt, oinspirerat, förutsägbart, generiskt och ointressant. Inte ens roligt. Den är även rätt så ful. Jag kände mig snäll och gav en tvåa. Men den är mycket, mycket svag. På sätt och vis gillar jag ju idéen och skulle gärna vilja tycka om filmen lika mycket som jag delvis gillar konceptet, men jag tycker inte att det funkar riktigt.

2/5

Föregående

Till toppen Sista sidan

Nästa

Du måste vara inloggad för att skriva i forumet