Jodaeiye Nader az Simin

Simin och Nader är ett gift par i Iran. Simin vill lämna landet med dottern Termeh. Men Nader är rädd att lämna kvar sin far som lider av Alzheimers. I samma veva blir inte resan av och Simin ansöker om skilsmässa. Skilsmässan går inte igenom och hon flyttar istället hem till sina föräldrar. Dottern Termeh bor dock kvar hos fadern i väntan på att hennes mor ska ändra sig.

Alldeles lysande! Nästan hela filmen är filmad med handhållen kamera och det är så otroligt mänskligt, speciellt med alla superba skådespelare. Hur det är filmat hjälper verkligen till att ge tittaren en intim känsla som gör att man kommer närmare på flera olika sätt. Från början trodde jag att filmen mest skulle behandla själva skilsmässan, men det blir andra problem som snabbt kommer upp och skilsmässan fungerar mer som en grund som hör ihop med allt annat.

Karaktärerna är långt ifrån endimensionella, ingen är ond eller god och ingenting löser karaktärernas problem på ett enkelt eller platt sätt. Hela tiden är det svårt att dra en linje mellan vad som är rätt, vad som är fel och vem som egentligen är skyldig. Det märks att Asghar Farhadi har lagt ner tid på det här. Att man också valde att dra in religion i alla komplexa frågor gör det bara mer intressant med alla konsekvenser och problem som redan finns från början.

Och som sagt, det är hela tiden komplexa frågor som tas upp. Farhadi ger inte publiken ett meddelande eller skriver oss på näsan, han behandlar verkligen alla frågor på ett mycket mänskligt och fint sätt. Vad mycket filmen lyckas att täcka också! Rättssystemet i Iran, religion, det iranska samhället, könsroller, en relation mellan kvinna och man, ett barns uppväxt, vardagsproblem och såklart andra stora problem. Näst bästa filmen från 2011 som jag sett. Och den här lär jag absolut se igen.

4/5

Drive

En stuntförare från Hollywood upptäcker att han ligger risigt till efter ett misslyckat rån.

Fantastisk ljussättning, speciellt i den första bilscenen, härlig regi och det är mycket stämningsfullt. Jag gillar verkligen hur lågmält det är och Ryan Goslings karaktär är lätt att fatta tyckte för. Tyvärr känns det i övrigt ganska tomt och främst storyn lider lite av att det inte riktigt finns ett djup. Jag tyckte också att filmen tog slut oerhört snabbt att och att man lämnas rätt likgiltig ännu snabbare. Mestadels hade jag också velat ha annan musik än den som filmen erbjöd.

3/5

La piel que habito

Plastikkirurgen Robert Ledgard är ärrad av tragedier och försöker uppfinna en ny typ av syntetisk hud som kan stå emot höga temperaturer. Han bor i ett stort hus tillsammans med sin hushållerska och sin försökskanin Vera. En natt knackar en ung man på dörren, något som startar en viktig kedja av händelser.

Snyggt i all ära och inget direkt dåligt skådespel, men till slut känns det oerhört livlöst och uddlöst. Filmen har Almodóvars små lustigheter och kännetecken, men den är ändå allvarlig i sin ton. Det är bara tråkigt att den röda tråden är så närvarande och att allting gång på gång förklaras så noga, det ger mig som tittare inte så mycket. Hela "twisten" är oerhört förutsägbar och ganska torr med. En intressant historia dock, men den saknar för mycket.

3/5

Shirin

Abbas Kiarostami filmar över hundra kvinnors ansikten medan de tittar på en persisk kärlekshistoria.

Själva idéen är inte alls dum, men man hade kunnat korta ner filmen avsevärt mycket. Är man inte insatt i iransk kultur kan det också bli oerhört svårt att relatera till det som vi inte ser. Som tittare får man endast se kvinnornas ansikten och hur de upplever filmen. Resten är inte synligt. Det blir också lite ofokuserat till slut. Trots allt är det en fin upplevelse, alla ansikten är fint fotade med underbar ljussättning och det är vackert när det blir mer känslosamt. Kul att se exempelvis Leila Hatami med. Inte lika fulländat praktiskt som teoretiskt.

3/5

Who's Afraid of Virginia Woolf?

Efter en fest bjuder paret Martha och George hem ett yngre par. Martha och George fräser ut deras känslomässiga ångest och smärta med det yngre paret som publik.

Inledningen är ruskigt vass. Jag älskar verkligen hur bittra Martha och George är och hur man ständigt munhugger mot varandra, mitt i alla smärta och ångest är det makabert roligt på samma gång. Grymt skådespel, speciellt av huvudpersonerna och många rader som sägs sitter verkligen kvar. Det blir bara lite för mycket till slut utan att komma någonstans och det trampas lite vatten då och då. Allting lyfts under slutet i alla fall.

3/5

Dead Man

William Blake blir laglös i Västerns utmarker efter att ha dödat en man. Han försöker fly och träffar på indianen Nobody som hjälper honom.

När vi snackar om filmmusik så har Dead Man bland den bästa jag har hört. Neil Young och hans gitarr skapar så otroligt mycket stämning att det är galet, speciellt med tanke på hur den skapades. Det finns få westernfilmer som kan återskapa just den känslan jag vill åt, Dead Man är faktiskt en av dessa. Mystik och spänning på hög nivå. Blakes öde och hans väg är hela tiden spännande och intressant att följa, det blir också poetiskt och spirituellt. Johnny Depp är kanon här och det är sådana här filmer han passar bra i, inte skräp som Pirates of the Caribbean.

4/5

Dazed and Confused

Någonstans i Texas 1976 är det sista dagen på terminen oc ungdomarna åker runt i bilar, dricker öl och röker marijuana.

Egentligen är det faktiskt inte mer än så. Dialogen är nästan skrattretande dålig och lam, det finns inte så mycket av intresse alls att hämta i den. Visst, det är ungdomar, men det känns mest klyschigt och töntigt till slut, ungefär samma med karaktärsporträtten. Musiken är förutsägbar och uttjatad, inte för att det är stora fel på Black Sabbath eller så, men kom igen. Filmens behållning är själva skildringen av just den sista dagen och att det inte finns någon röd tråd hela tiden, det är lite slappt och skönt att se på. Annars inte så mycket att ha.

2/5

Seppuku

En äldre ronin anländer till en feodalherres hem och begär en hedrande plats där han kan utföra rituellt självmord. Men saker tar en oväntad vändning när en yngre samuraj som kom innan honom kommer in i bilden.

Hur äckligt bra som helst. För det första är det så fint berättad i ett stiligt tempo med fantastiskt foto och bildspråk. Det blir både engagerande, sorgligt och spännande när man lyssnar till denna äldre ronin. För det andra så tycker jag själv att seppuku/harakiri är oerhört intressant, samma sak med att följe en ensam ronins öde. Vad som gör det extra intressant här är just hur man slår hål på samurajfasaden, situationen i det feodala Japan och betydelserna för familj, människa, ära, heder och värdighet, det tar en verkligen till djupet.

Seppuku-scenen känns verkligen i magen och scenen med duellen vid fältet med den blåsande vinden är oöverträfflig, så äckligt snyggt. Jag satt med ganska uppspärrade ögonen under filmen. Jag gillar också att man använde riktiga svärd under inspelningen, något som är förbjudet i Japan idag. Som sagt, en film som känns ända in i magen.

4/5

Föregående

Till toppen Sista sidan

Nästa

Du måste vara inloggad för att skriva i forumet