Vilken film såg du senast.
howls moving castle... hade helt missat den!
Skaparen av spirit away och den gillar jag jätte mycket :)
À l'intérieur (Inside)
Angus, Thongs and Perfect Snogging
The Birds
Melanie åker till en kuststad för att leta reda på en man. När hon väl är där börjar fåglar att attackera folk.
Jag minns att jag såg den när jag var mindre, det var väl dags för en ordentlig titt nu. Klassiker, men den sämsta filmen av Hitchcock som jag har sett än så länge. Jag tycker att den tidiga delen av filmen är mycket bättre än resten. Tippi Hedrens karaktär är lite småcharmig till en början. Men ett tag in brister det, ungefär då när fåglarna faktiskt kommer in i spelet. Manuset håller inte riktigt hela vägen, storyn är för svag och har luckor, karaktärerna känns inte helt genomtänkta och man lämnar saker åt sidan på ett dumt sätt. Se bara på slutet.
Effekterna kan ju också diskuteras, men det har ju sin anledning med tanke på produktionsåret och känns inte som det man helst vill klaga på. Tyvärr lämnar filmen inte heller något obehag eller ens någon gnutta av skräck för mig, inte i dagens läge. Om jag ska jämföra med Hitchcocks andra filmer, då tycker jag att The Birds är långt ifrån hans standard och att det är den film som har åldrats mest. Smått charmigt på sina håll, men mer än så blir det ej.
2/5
About a boy
Hadashi no Gen/Barefooot Gen
Flykten från New York.
The boy in the striped pyjamas.
In Bruges
Lönnmördarna Ray och Ken skickas till Brugge efter ett misslyckat uppdrag. Deras boss Harry är den enda som vet om planerna där.
Filmiskt och visuellt sett är den rätt välgjord ändå. Staden Brugge är något som bidrar till det, en mycket vacker stad med fina miljöer. När jag läste beskrivningen blev jag oerhört nyfiken på hela grejen om att karaktärerna skulle dela sina åsikter om livet och döden. Men den delen var riktigt fattig, dum och snustorr.
Brendan Gleeson har varit med i mycket skit, men här har han faktiskt en trevlig roll som är passande och som han spelar fint. Däremot har jag rätt svårt för Colin Farrell, hans karaktär känns rätt tillgjord och löjlig, det förstör en hel del. Kontrasten mellan humor och allvar är jag också tveksam till. Mestadels ska det vara lustigt för sakens skull, exempelvis dvärgen. Och så ska man överdriva användandet av svärord. Själva humorn funkar ibland, men annars är den trött och faller inte mig så mycket i smaken, inte heller var den så svart som man kunde tro.
Det är under den sista tredjedelen som filmen tappar mycket, man märker till slut hur tunn handlingen egentligen är och filmen känns lite för meningslös. Vad som var bäst var ju helt klart att Ken satt och kollade på Touch of Evil och den första halvan som var mysigt lågmäld. Också fint att se Hieronymus Boschs konst, synd att den inte får sin fulla rätt när den är med i en film som denna.
2/5
Le salaire de la peur
Några dagdrivare i Sydamerika får i uppgift att transportera en last nitroglycerin till ett oljefält som står i brand.
Detta var då engagerande till max. Det tar ungefär en timme innan filmen och hela resan startar igång ordentligt. Men innan dess får vi en värdig introduktion och uppbyggnad där man får lära känna karaktärerna som huserar i den isolerade staden Las Piedras. Allt som omger Las Piedras liknar mest öken. En flygplats finns, men den känns inte så nära till hands för huvudkaraktärerna. Folk är nämligen arbetslösa och behöver pengar. Amerikanska företag dominerar marken och ett stort oljebolag tar lagen i egna händer. Bra skildring av människornas situation.
Efter en stabil början kommer den stora spänningen in och den långa transportsträckan är på gång. Det är fyra män, två lastbilar och farligt mycket nitroglycerin. Resan tar avstamp mitt i natten och spänningen börjar så fort hjulen på bilarna börjar rulla ungefär. Vilken konstant och tät spänning! Den ligger i stort sett enbart i nitroglycerinet. Från att bilarna börjar rulla till alla kluriga vägar. Scenen när de tvingas att kravla sig igenom den kolmörka råoljan är fantastisk. Tillsammans med ett fint foto, schysst bildspråk och bra regi kan det inte slå fel. Även scenerna som utspelar sig på natten var otroligt stämningsfulla.
Det är nyanserat att alla huvudkaraktärer ändå inte är hundra procent sympatiska, det gillar jag. Extra fint är det med vänskapen mellan Jo och Mario som växer fram, den innefattar också konflikter på grund av mentala och fysiska hinder på vägen. Under större delen av speltiden har inte Le salaire de la peur någon bakgrundsmusik, det blev jag glad över, det behövdes absolut inte när man hade en så pass konstant spänning. Kemin, samspelet mellan karaktärerna och skådespelet var det hög klass på, av någon anledning påminde den biten mig om Jacques Becker briljanta film Le trou. Sådant bidrog verkligen till karaktärsutvecklingen, speciellt för Mario. Spontant känner jag bara att slutet kunde ha ändrats lite, det är inget kasst slut (själva händelsen alltså), men det kändes så onaturligt ihop med resten av filmens flöde. Imponerad blev jag hur som helst!
4/5
Nattbuss 807, I think.
Mean Girls ftw
Jag Saknar Dig, igen.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet