Jules et Jim

En kärlekshistoria som utspelar sig under två decennier. Jules och Jim är bästa vänner. När de träffar Catherine blir det en kärlekstriangel.

Jag hade nog för höga förhoppningar här. Karaktärerna är egentligen rätt välskrivna och så, men det är bara Jeanne Moreaus karaktär Catherine som jag fastnar för. I början går filmen väldigt snabbt fram, det blir rörigt som tusan och jag får svårt att engagera mig i storyn. Men under andra halvan blir allt bättre, fast där har jag nästan tappat intresset. Dock inte helt.

Tur att Jeanne Moreau är med, annars hade det blivit ett lägre betyg. När Boris Bassiak börjar plinka på gitarren och Jeanne Moreau sjunger "Le tourbillon", då är det fan helt mästerligt fantastiskt. Speciellt när Jeanne gör något fel med texten och indikerar det med sina händer, Truffaut tog ju just den tagningen. Charmigt till tusen. Precis som Jeanne och hennes röst! Man smälter ju ungefär. Bästa delen i hela filmen. Som helhet lär nog Jules et Jim inte bli min favorit med Truffaut. Eller någon av mina stora favoriter när det gäller franska nya vågen-filmer.

3/5

La double vie de Véronique

Veronika bor i Polen och Veronique i Paris. De känner ej varandra. Båda har en passion för exempelvis musik. Veronika kollapsar och dör, samtidigt fortsätter Veronique att leva sitt liv.

Äntligen var det dags att utforska Krzysztof Kieslowski och öppna upp min Kieslowski-box på riktigt. Och vilket bra första intryck! Både jag och min flickvän gillade filmen starkt. Fotot är hur snyggt som helst tillsammans med färgerna och ljussättningen är makalöst vacker! Jag gillar hela idéen med båda huvudkaraktärerna, dubbellivet så att säga. Mycket fin, behaglig och tankeväckande film som berör. Irène Jacob gör en grym insats som Veronika/Veronique. Musiken var fin också, den satte sig verkligen. Måste nog säga att jag fann delen med Veronique mer intressant än Veronika i alla fall.

4/5

Tobenai chinmoku

En pojke fångar en ovanlig fjäril i norra Japan, men ingen tror på honom. Vi får hänga med fjärilen på en stor resa genom Japan.

Jag har haft ögonen på den här filmen ett bra tag, japanska nya vågen-filmerna från just 60-talet brukar ju vara något extra! Och det här var fint! En otroligt varierande film som utspelar sig i flera olika städer i Japan. Det är rätt okonventionellt och man kan lätt bli lite förvirrad ibland, därför lär man nog ge den här filmen minst en till titt. Den känns också rätt abstrakt, experimentell och avant-garde, inget ovanligt för en film som den här alltså.

I början slås man av ett fantastiskt stycke musik, något som helt enkelt blir temalåten. Just där får man bevittna när den lilla pojken jagar fjärilen i en skog. Så vacker scen! Fotot här är ju äckligt snyggt, precis som i många andra nya vågen-filmer från Japan. Alla olika städer har sin historia. Hela tiden blir det nya vändningar med mycket symbolik, allt ifrån yakuza/gangster-film, klubbar med svängig musik till krigsskadade människor (Nagasaki). Någon gång under andra halvan börjar filmen leka lite med ljudet. Åh, allt är så fint gjort! En film jag kommer att tänka på länge och en film som har chansen att bli en femma.

4/5

Le bagman - Profession: Meurtrier

En kille med en papperspåse på huvudet dödar några alla som säger hans namn tre gånger. Han möter ett gäng gangsters och får slåss mot dessa.

Det är riktigt fult, amatörmässigt och man känner att det är medvetet att det ska vara som det är, att man ser hur effekterna är uppenbart fejkade osv. Flera makalösa oneliners och dumma karaktärer. Den får faktiskt en tvåa för att den fick mig att garva lite. Fast mest av trailern. Man behöver liksom inte ens koncentrera sig på "handlingen". Lär väl ändå vara bra att dricka till eller så.

2/5

Star Wars

Luke Skywalker lämnar sin hemplanet och teamar upp med andra rebeller, samtidigt försöker han också rädda prinsessan Leia från den onda Darth Vader.

Det vankades Star Wars-maraton med flickvännen, riktigt mysigt. Tyvärr hann vi inte se precis alla filmerna, men det blev en del. Ja, detta är ju en klassiker till max. Jag har alltid älskat miljöerna i Star Wars-filmerna. Fullt av sköna karaktärer också! R2-D2, C-3PO och Chewbacca är favoriterna, just dessa tre tillbringar en speciell humor för mig. Det är något speciellt med Star Wars. Långt ifrån det bästa jag har sett, men bra och mysig skit.

3/5

Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back

Luke får avancerad Jedi-träning av Yoda och Lukes vänner får problem med Darth Vader som vill fånga Luke.

Faktiskt snäppet bättre än den första filmen. Engagerande hela tiden nästan, början hör väl inte till en favoritdel, men det tar sig efter ett tag. Återigen är flera av favoritkaraktärerna tillbaka. R2-D2 har ett vackert skrik.

3/5

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi

Han Solo blir räddad och rebellerna kämpar med att förgöra den andra dödsstjärnan. Luke försöker få hans pappa att ändra sida.

En schysst avslutning på det hela. Ewoks! Man måste ju älska dem. Kanske lite dryga strider och annat fjanteri, men det håller sig på en jämn trea. Jag gillar ändå fjanterierna. Endor är mysigt.

3/5

Star Wars: Episode I - The Phantom Menace

Två Jedis avslöjar en större konflikt när de skickas som sändebud till den blockerade planeten Naboo.

Här gick det fan utför. Jag såg den här filmen på bio för minst 10 år sedan ungefär. Lika bra att se om den när det vankas maraton. Det är mycket mer tillrättalagt och anpassat på ett dåligt sätt, Jar Jar Binks är svinjobbig och irriterande och många av skådespelarna vill man skjuta (speciellt Liam Neeson, Jake Lloyd och Pernilla August). Jag får såklart inte glömma Ahmed Best som gör rösten till Jar Jar Binks. Så fort han öppnar truten vill man stänga av allt. Dessutom är det för mycket jobbig och ful CGI, speciellt trist är det när flera av karaktärerna är datoriserade också. Tidsfördrivet på Tatooine är på något sätt mysigt, men annars var filmen mycket sämre den här gången än för många år sedan.

2/5

Jag kollade också om på Satansbraten av Rainer Werner Fassbinder, dagen efter jag såg den första gången. Bra skit!