Hei yan quan

Hsiao-kang är ung och hemlös, han blir attackerad och rånad, men också omhändertagen av några arbetare. Hsiao-kang får sova vid Rawangs sida på en madrass. Servitrisen Shiang-Chyi är också närvarande i det hela. Och Kuala Lumpur fylls av dis.

Tsai Ming-liang, kanske en av dagens bästa regissörer när det gäller långa tagningar och minimalt med dialog. Halvfärdiga byggnader, madrasser, rök i luften och erotiska möten i möjligtvis regissörens snyggaste film. Malaysias stadsmiljöer fångas fint, speciellt när det gäller ensamheten. Symboliken är väldigt tung, det som sätter sig bäst är den nästan surrealistiska slutscenen. Minimalistiskt och poetiskt, men det känns inte lika minnesvärt som exempelvis He liu eller Ni na bian ji dian.

3/5

Stvrmzeit 37 år

8 194 forumsinlägg

Skrivet:
6 september 2011 kl. 02:13

Stvrmzeit 37 år

A Torinói ló

1889 bevittnade Friedrich Nietzsche en häst som blev piskad. Han slängde sina armar runt hästen och kollapsade. Efteråt blev han sjuk och levde tyst i flera år samtidigt som hans systrar och mor tog hand om honom. Detta är en fiktiv historia om hästen och vad som hände med den och människorna närmast den.

Ägaren till hästen är en äldre bonde som bor med sin dotter. Hästen börjar bli gammal, men försöker fortfarande att lyda kommandon. I sex dagar får vi följa dottern och hennes fader när de handskas med deras dagliga liv. De bor på en liten bondgård mitt ute i ödemarken. Ute är det torrt och det blåser konstant. Fadern använder hästen och en vagn som han tar in till staden för att kunna frakta saker och på så sätt finns det chans för överlevnad.

När filmen börjar introduceras man med en berättarröst. Sedan följer man bonden på väg hem med hästen och vagnen. Stormen verkar inte ha något stopp. Här startar också musiken som sporadiskt återkommer under filmens gång. Självklart är den komponerad av Béla Tarrs följeslagare Mihály Vig, hans musik har fastnat i min hjärna nu. Bara i början känner man en sorts apokalyptisk känsla. Livet är hårt. Alla som är insatta i Tarrs senare filmer, ni vet nog hur den här ser ut. Svartvitt foto (som är mycket vackert), få tagningar, härliga kameraåkningar och långsamt tempo. A Torinói ló har endast 30 tagningar och är 146 minuter lång.

Dialogen är egentligen rätt sparsam, kanske även för att vara Tarr. Dessa två kämpande själar som bor på bondgården pratar inte så mycket med varandra. Hästen äter knappt något och de får inte heller speciellt många besök. Men det händer. Under ett visst besök överrumplas man med en filosofisk knytnäve i ansiktet om världen utanför, vad som egentligen händer. Spår av Nietzsche finns det mycket av och flera frågor öppnas upp. Är det Guds eller människornas fel? Är Gud död? Vem är skyldig till denna destruktivitet av världen? Man tänker även på stormen, den fungerar som en högre kraft, på samma sätt som Gud.

Hela filmen är existentiell (precis som flera av Tarrs andra filmer) och man får jämt se fadern och dottern kämpa för att överleva stormen och deras repetitiva vardag. Någon sorts glädje existerar inte. Inte ens ett enda uns av hopp. Nej, detta är en totalt deprimerande film, det är som en stor slägga av ett apokalyptiskt mörker. Mörkret verkar också vara slutdestinationen för människorna och hästen. Och jag älskar det. Detta är den mest kompromisslösa och antagligen mest minimalistiska film av Béla Tarr som jag har sett, en film om tyngden av människans existens.

Jag hade rätt om A Torinói ló. Min första femma till en film som är gjord 2011. Enligt mig är A Torinói ló utan tvekan årets film och lär förbli det. Tyvärr är det Tarrs sista verk, något som känns oerhört trist. En värdig och fantastisk avslutning på hans karriär i alla fall. Han kommer att vara saknad i filmens värld.

5/5

Föregående

Till toppen Sista sidan

Nästa

Du måste vara inloggad för att skriva i forumet