Vilken film såg du senast.
Dumbo
I fidanzati
Giovanni får ett jobb som innebär att han inte längre är nära sin fästmö Liliana. Dessa 18 månader blir en sorts prövning för paret. Kanske blir det något gott av det hela.
Det jag först lägger märke till är hur stilrent allt är. Fotot och bildkompositionerna, rysligt snyggt! Allt verkar så genomtänkt. Olmi fångar verkligen känslan och isolationen en människa kan uppleva i det här scenariot. Giovanni jobbar, fixar tillfälligt boende, går runt på gatorna och tänker. Redan i början får man se Lilianas ansiktsuttryck och kan direkt känna att hon inte är jätteglad över situationen där hennes fästman tvingas ta ett jobb långt bort under en längre tid.
När kameran hänger efter Giovanni inser man att han är lite av en ensamvarg. Han är ute och promenerar själv och dricker kaffe helt ensam. Varje bildruta fångar verkligen stämningen som kretsar runt honom, att han verkligen är på ett ställe där han inte känner sig helt hemma. I senare halvan av filmen börjar paret brevväxla med varandra, där får deras kommunikation en sving uppåt. Man kan också se filmen som att den subtilt och politiskt kritiserar ekonomiska situationer mellan arbetare och deras familjer, precis som i fallet med Giovanni och Liliana. Lite mer tyngd i Liliana som karaktär hade inte skadat, annars är det fan en fin liten skatt.
4/5
Trust.
Jag är ingen som gråter över filmer, men oh lord.
Tre gånger rann tårarna!
Bambi
Fear, Anxiety & Depression
Ira är en nervös och neurotisk författare som ber sina vänner läsa hans senaste pjäs. Han är också besatt av Samuel Beckett.
Jag var lite tvungen att kolla in den första långfilmen av Todd Solondz. Lika bra, jag väntar ju ändå på hans nya film Dark Horse. Han själv spelar faktiskt Ira, denna Woody Allen-liknande typen. När man kollar på själva filmen kan man inte låta bli att tänka på Woody Allen heller. Den har några sköna karaktärer, men känns bitvis överdriven på många sätt. Men ändå är det en lite komisk inblick i New Yorks underjordiska konstscen. Just den biten och själva musiken i filmen doftar 80-tal som tusan. Något man kan förvånas över är att skådespelare som Stanley Tucci finns med här. Solondz som skådespelare var kul att se, hans prestation kanske bara är lite överdriven.
Nu föredrar jag ju alla senare filmer av Solondz, men det här kan vara värt att se om man är ett stort fan av honom. Den mörka humorn och humorn i lite tyngre ämnen (som han är bra på) finns där i små mängder. Fear, Anxiety & Depression har sin charm, men är långt ifrån en klockren film, den är också rätt ojämn.
2/5
The Mist.
I rymden finns inga känslor
soylent green
Kung Fu Hustle
Welcome to the Dollhouse
Dawn är 11 år och får för lite uppmärksamhet från sina föräldrar. Hon har också en smart storebror och en yngre syster. Själv är hon en väldigt osäker person.
Jag har hört så mycket gott om den här. Att den ska vara både svart, rolig, obehaglig, hemsk och jobbig enligt många. Tyvärr blev det lite av en besvikelse. Rollerna känns överdrivna och hela filmen osar av någon sunkig high school-känsla. Det blir lite svårt att ta det på allvar för min del, jag tycker att Storytelling och speciellt Happiness är ljusår bättre och mörkare i sin humor. Budskapet kommer väl fram, jag hade bara svårt att ta utförandet seriöst. Ingenting känns lika slående som i exempelvis Happiness. Den här ger mig inte alls samma känsla. Palindromes är den enda långfilmen jag har kvar av Solondz nu! Om man inte räknar med hans kommande rulle Dark Horse. Men den har ju inte kommit ut än!
2/5
Min kusins fantastiska film.
Män & möss, eller nåt. Såg den med skolan
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet