Vilken film såg du senast.

Napoleon Dynamite

My Own Love Song

Ni na bian ji dian

En man dör i sin lägenhet som han delar med sin fru och son. Sonen Hsiao-kang är ung och säljer klockar på gatorna i Taiwan. Hans mamma har svårt att släppa faderns död och hon gör det bästa för att hennes man ska få en riktig reinkarnation. En dag träffar Hsiao-kang en kvinna som han säljer sin klocka till. Kvinnan åker därefter till Paris, det blir alltså ett väldigt kort möte. Nu kan Hsiao-kang inte riktigt släppa det, han blir mer och mer besatt av Frankrike.

Ja, Hsiao-kang ställer bland annat om alla klockorna i Tapei och lånar Les quatre cents coups. Filmen går också vidare med att berätta två parallela historier, den ena om Hsiao-kang och den andra om kvinnan som befinner sig i Paris. På tal om Les quatre cents coups, Jean-Pierre Léaud dyker själv upp i filmen!

Ni neibian jidian innehåller rätt många små bitar som man får gå tillbaka till och tänka på om man vill förstå filmen lite bättre när man är vid slutet. Slutet binder också ihop karaktärernas syfte. Efter att ha sett Dong verkar Tsai Ming-liang spela på ämnet kommunikation i denna filmen också. Fast på ett annat sätt, här har det mer att göra med döden och reinkarnation åt det buddistiska hållet. Självklart också tid. Är man haj på buddism och vissa ritualer, då lär man ha lättare för att hitta en röd tråd.

Den fattiga dialogen och flera andra detaljer får mig att tänka på en annan asiatisk regissör, nämligen Kim Ki-duk. Då menar jag att Kim Ki-duk känns inspirerad av Tsai Ming-liang. Vad som är skönt är ju att det inte är tvärtom, sedan är det väl inte så konstigt heller. Tsai Ming-liang använder sin symbolik mer lågmält och lägger inte den rakt i ansiktet på tittaren.

Väldigt långsamt och metaforiskt berättande. Jag känner att den här hade mer att säga än Dong. Nu fick jag ett ännu bättre sug efter mer av Tsai Ming-liang.

4/5

Tarzan. <3

Blitz.

Lite halvbra ^^

Shrek -.-

I am Number Four, sög kuk

The cove. Thug life

Det var nog Harry Potter and the Deathly Hallows pt. 2. Andra gången jag såg den på bio :$

Bu san

Under en regnig natt är en gammal biograf inne på sin sista visning. Några själar kollar på film och tar farväl.

Oj, vad snyggt. Tsai Ming-liang guidar oss genom en stor biosalong och dess olika rum och korridorer. Självklart visas det film och vi får se några människor som kollar på film, arbetar i biografen och andra som håller till på stället. Den riktiga biografen skulle faktiskt stängas på riktigt.

Människorna säger inte mycket, Tsai Ming-liang låter bilder tala. Och vilka bilder! Han tar verkligen vara på alla utrymmen. Sjukligt snyggt komponerat, många underbara vinklar och fint foto. Dialogen består bara av några rader, sedan är det bara dialogen på bioduken som man hör. Tempot är hypnotiserande långsamt. Långa och få tagningar.

Man får nog mer se detta som en hyllning till filmen istället för en film baserad på någon sorts handling. En hyllning till att gå på bio, känslan och atmosfären. Tanken är fin, men det känns lite tomt. Lika tomt som i biografen. Visuellt är det klockrent och kompetent som tusan. Jag kompromissar just nu till en trea.

3/5

Hesher.

alltså, ja

Salo or the 120 days of sodom

Vardelos film

Bab el hadid

Qinawi är en krympling som jobbar på stationen i Kairo och trånar efter Hannouma, en kvinna som säljer dricka. Hannouma avfärdar honom, hon är mer intresserad av en annan man som kämpar för arbetarnas rättigheter.

Man kan verkligen säga att det här är en egyptisk klassiker. En som fick mycket kritik. Filmens handling sker under en dag och till en början är det rätt vardagligt, även lite smått komiskt, sedan blir det mörkare och mörkare när filmen går framåt. Det är ju fint att Youssef Chahine har lagt in lite smått politiska kontexter, som att arbetarna behöver någon facklig förening, något som antagligen kunde bindas ihop med dåvarande Egypten under slutet av 50-talet. Hela den grejen kändes lite samhällskritisk. Annars har resten av filmen att göra med besatthet och sexuellt förtryck. Och man får se så mycket utifrån Qinawi ögon. Det var väl just dessa grejer som folk reagerade på.

Chahine verkade shocka egyptiska tittare och bröt mot normen om hur egyptiska filmer skulle vara. Storyn är väl inget speciellt bara. Det är ändå en viktig film för Egypten. Ganska rapp, så man blir inte uttråkad lätt. Oerhört trevlig att titta på om man tänker på fotot och kameraarbetet med.

3/5